STHLM

Ett år efter skandalen på Koppargården

Anna-Lena Johansson hälsar på sin mamma Helena Johansson. Helena har haft olika vårdgivare på Koppargården. Först var det kommunen, sedan tog Carema över och nu är det kommunen igen.
Anna-Lena Johansson hälsar på sin mamma Helena Johansson. Helena har haft olika vårdgivare på Koppargården. Först var det kommunen, sedan tog Carema över och nu är det kommunen igen. Foto: Anna-Lena Mattsson
Anna-Lena Johanssons mamma Helena, 94, har bott på Koppargården i snart åtta år. – Till alla som frågar säger jag att varenda bokstav som stod i tidningarna stämmer, säger Anna-Lena, som är läkare i lungmedicin på Huddinge sjukhus.

Anna-Lena Johanssons mamma Helena har haft olika vårdgivare under snart åtta år på äldreboendet Koppargården. Först var det kommunen, sedan tog Carema över och nu är det kommunen igen. Helena var nästan döende när hon kom till Koppargården 2005, men tack vare personalens omvårdnad blev hon snabbt pigg igen.

– De satt hos henne, skämtade och skvallrade, berättade fräckisar och hon berättade de hon kunde tillbaka, säger Anna-Lena.

Men när Carema tog över hösten 2008 valde många i personalen att lämna verksamheten.

– Det blev färre personal och fler timanställda. Kvinnan som bakade bröd försvann. Gitarrkillen som underhöll de äldre försvann. Dofterna försvann. Tidigare hade de tid att säga hej till oss och berätta hur mamma mådde, nu såg vi knappt skymten av personalen.

Anna-Lena, som själv arbetar inom vården på Huddinge sjukhus, märkte tidigt att något var snett. Helena, som är sängliggande, magrade avsevärt och blev svag och trött. När hon frågade hur mamman mådde fick hon till svar att ”jag ligger här ensam och tittar upp i taket”. Och allting fattades. För att få tag i blöjor, handskar, torkpapper och handsprit sprang personalen mellan de äldres lägenheter och tog av varandra.

– Springer man så där mellan rummen finns det stor risk för smittspridning. Mamma fick resistenta bakterier i urinen och det var flera utbrott av MRSA och kräksjuka.

När Anna-Lena frågade om hjälp fick hon ofta svaret att personalen var någon annanstans eller inte hade tid.

– Mamma höll på att dö en gång för att ingen tittade till henne på ett dygn och på den tiden hade hon varken ätit eller druckit och hunnit bli jättedålig i lunginflammation.

Gränsen nåddes när Helena en dag i maj förra året berättade att personalen var otrevlig och hårdhänt mot henne.

– De klagade på henne vid blöjbyten och sa att hon ”drack för mycket och att det rann rakt igenom”. När hon hade sagt till fick hon höra att hon hade en ”bred mun”.

Anna-Lena Johansson ringde och talade med Hässelby-Vällingbys äldreomsorgschef men fick ingen reaktion.

– För mig kändes det uppenbart att stadsdelsförvaltningen ville hålla Carema om ryggen – att de inte ville se att Carema misskötte sig och att mamma förvarades i stället för att omhändertas.

Anna-Lena Johansson kan inte nog beskriva sin tacksamhet till Hässelby Vällingbys medicinskt ansvariga sjuksköterska – mas – Marie Sundström, som slog larm om de missförhållanden som rådde.

– Masen är den enda i stadsdelsförvaltningen som haft civilkurage och ryggrad och gjort precis det hon ska. Det är storartat att våga stå upp mot de chefer hon stod i beroendeställning till. Jag funderar ofta över hur hon orkat.

Själv skrev hon ett långt brev till nämnden och fick senare veta att det var hennes brev som blev droppen för politikerna.

– Det var efter mitt brev de bestämde sig för att göra sig av med Carema och ta över driften själva.

Men tyvärr blev det inte den positiva förändring som hon hoppades på. Vid informationsmötet deltog äldreomsorgschefen Annica Dominius.

– ”Ni ska inte tro att det blir mer pengar bara för att kommunen tar över” sade hon till oss, säger Anna-Lena.

Och mer pengar blev det nog inte, tror Anna-Lena Johansson. Hon tycker fortfarande att de är alldeles för få i personalen och upplever att de är lika få som på Caremas tid. I somras mejlade hon till nämnden igen, men de svarade i stort sett bara att ”det var tråkigt att höra”.

Vad tänkte du då?

– Att de inte orkar längre.