De femton fall som just nu undersöks av Socialstyrelsen är alla sådana som har anmälts dit. Men DN.se har fått en rad mejl från personer som inte orkat med anmäla det som de sett som brister eller nonchalans från SOS Alarms sida. En av dem är Per Emgardsson som fick tjata i 25 minuter innan SOS skickade en ambulans.
En som drabbats av en utebliven ambulans men aldrig anmälde händelsen är Per Emgårdsson i Solna. På morgonen den 25 november 2008 hade han bokat sjuktransport för ett läkarbesök åt sin pappa utanför i Heby. För att sjuktransporten skulle kunna ta sig fram gick Per ut och skottade uppfarten fri från snö.
– Någon minut före åtta var jag klar och gick tillbaka in. Då ligger pappa på mage på sovrumsgolvet. Han lever men talar svagt och svårförståeligt. Jag misstänker att han drabbats av stroke eller hjärtinfarkt så jag ringer 112 och begär ambulans.
Samtidigt som Per Emgardsson slår numret till SOS hör han steg i trappan. Det är hemtjänsten.
– 112 svarar och sedan vidtar ett 25 minuter långt samtal med en operatör där. Men till min förvåning vill de inte skicka en ambulans. Istället ställer de en rad märkliga frågor om fars tillstånd. Frågor jag inte kan svara på eftersom jag inte är en läkare, berättar Per Emgardsson som säger att frågorna i början av samtalet var relevanta men borde ha kunnats klaras av på fem minuter.
– Efter någon minut börjar jag bli stressad och arg. Det är fullständigt obegripligt att ambulansen inte redan är på väg.
Kokande av ilska börjar Per Emgardsson inse att han inte längre låter trovärdig utan bara arg och bestämmer sig för att lämna över luren till personen från hemtjänsten för att hon ska få berätta vad hon ser. Under samtalet ligger pappan allt mera orörlig på golvet. Men inte heller personalen från hemtjänsten lyckas med att få ut ambulans utan räcker tillbaka luren till Per Emgardsson.
– Så jag börjar återigen att förklara att vi behöver ambulans, nu betydligt lugnare. Men det hjälper inte och till slut börjar jag skrika och leva rövare om att vi SKA ha ambulans, det gäller livet. Något som både jag och kvinnan från hemtjänsten sagt flera gånger tidigare i lugnare ton.
Efter 25 minuters samtal beslutar SOS Alarm att det kanske ändå ska skickas en ambulans. Per Emgardssons pappa förs till Akademiska sjukhuset i Uppsala där man konstaterar haft en mycket kraftig hjärtinfarkt. Han överlever men avlider en månad senare.
På vägen till sjukhuset hinner Per Emgardsson tala med ambulansföraren som inte var förvånad över det som hänt:
– Han förklarade att ambulansen i Heby kommun är stationerad i Huddunge. En gång om dagen kör den in till Akademiska sjukhuset i Uppsala för att byta personal. När jag ringde hade den startat mot Uppsala. Den ambulans som vi till sist fick utskickad hade landstinget fått köpa in från ambulansstationen i Sala i Västmanlands län. Det här hände lite då och då enligt ambulansföraren som inte var inte förvånad. Men det var jag.
Men trots den traumatiska upplevelsen anmälde Per Emgardsson aldrig händelsen.
Varför gjorde du inte det?
– Jag orkade inte, jag var psykiskt utmattad, säger han. 2007 och 2008 var pappa och mamma sjuka och dog. Det var en ganska förvirrande tid, vi var inte så vana vid sjukvården. Sjukvården var en oformlig koloss där vårdcentralen i Heby inte kunde läsa pappas sjukvårdshistorik som fanns i form av journaler i Sala eller på Västerås lasarett.
– När pappa dog kändes det som att jag inte kunde tränga igenom systemet. Jag orkade inte dra det ett varv till, det skulle inte hjälpa mina föräldrar, säger Per Emgardsson.