De ångslupar som i början av 1900-talet färdades kors och tvärs över Stockholms vatten försvann när staden fick ett allt mer finmaskigt nät av spårvagnar, bussar, tåg och tunnelbanor.
Många redare och många politiker har de senaste decennierna drömt ljuva drömmar om att utnyttja vattenvägarna igen. I Venedig åker 187 miljoner passagerare reguljär båttrafik varje år, i Lissabon 37,5 miljoner.
Statistiken för "Nordens Venedig" ser inte så pjåkig ut: 4,3 miljoner. Men den allra största delen är fritidsresenärer på Djurgårdsfärjorna och Waxholmsbåtarna.
De som reser båt till och från jobbet eller i tjänsten är en mycket liten del av de 4,3 miljonerna. De utredningar som gjorts - bland annat av landstingets regionplanekontor - är entydiga i slutsatsen att båttrafik för arbetsresor är en samhällsekonomisk dödfödd satsning. Bussar och tunnelbanor spöar båten i snabbhet och restider är en viktig faktor i de samhällsekonomiska ekvationerna.
När regionplanekontoret år 2005 presenterade sin senaste utredning fanns dock en öppning. Nya bostadsområden och arbetsplatsområden nära vattnet byggs upp i snabb takt. Den utvecklingen kombinerad med ökad turism kan öppna för nya båtlinjer.
Sedan utredningen gjordes har det byggts flera tusen bostäder vid vattnet i bland annat Hammarby sjöstad och Liljeholmen. Byggandet fortsätter och i Värtan, Lindhagen på Kungsholmen och Kvarnholmen planeras nya stora sjönära stadsdelar.
Den förra rödgröna majoriteten i Stockholms stadshus ville satsa 100 miljoner på biogasdrivna "sjöbussar" som skulle binda samman stadsdelarna. Den projektet lade den borgerliga majoriteten ned.
Det vore ändå underligt om inte de som bor nära vattnet inom de närmaste tio åren gavs nya möjligheter att åka båt till jobbet. Speciellt som livskvalitet och trivsel allt oftare syns som honnörsord även i reklam för kollektivtrafik.