Efterkrigstidens stadsplanering kom med folkhem och optimistiska miljonprogram. En del projekt mer framgångsrika än andra. På lördagen firade det lyckade radhusområdet Atlantis i Vällingby 50 år med stor gårdsfest.
På allmänningen mitt i kvarteret står festdukade bord under brusande björkar. Boende, utflyttade och släktingar har samlats i hundatal på gården, som omringas av de 29 tegelgula radhusen. Vädrets makter är nådigare nu än när Efvergrens som första familj flyttade in i 9:an en mörkgrå dag för femtio år sedan.
Arkitekten Jon Höjer jobbade då tillsammans med Sture Ljungqvist, Bertil Karlén och Josef Stäck på stadsbyggnadskontoret och de kom där att ta över andra hälften av stadsplaneringsarbetet med Vällingby. Så förtjusta i projektet blev de att de själva ville flytta dit och hittade snart en bergsknalle där de planerade sitt och andras framtida boende.
- Arbetsnamnet var egentligen Ararat, eftersom vi närde romantiska drömmar om framtiden. Men när vi skulle skriva bostadsrättsföreningens namn på papper svek minnet och det blev Atlantis. Vi kanske inte kunde våra sagor riktigt, säger den nu 84-årige Jon Höjer.
Treplansradhusen på Lövångersgatan är alla 132 kvadratmeter stora och har samma planlösning. De fyra arkitekterna köpte var sitt hus så snart de stod klara 1954. Övriga såldes med insatsen 4 100 kronor till bekanta och deras bekanta. I dag kostar husen omkring tre miljoner kronor.
Atlantis genomsyras av folkhemstanken om ABC (Arbete, Bostad, Centrum). Grannsämjan har präglat hela dess historia. Ett krav för att få bo där är att man har minst två barn och då blir det lätt mycket gemenskap: årliga räkfester och luciatåg, bridgeklubb och pingisturneringar, gemensam bastu och växtodling. Nio hus har samma ägare i dag som för femtio år sedan. I några fall har barnen tagit över.
När Höjer för en tid flyttade till Hässelby 1968 flyttade dåvarande utbildningsministern Olof Palme med familj in i Atlantis. Han hann bli statsminister innan de i början av 1980-talet flyttade in till stan och alltså lämnade över huset till sonen Joakim.
- Det talas om hur bra det är här och att bara två par någonsin skilt sig, men livskvaliteten är inte nödvändigtvis bättre, säger Jon Höjer. Just grannsämjan gör nog dock att man hjälper varandra mycket med mycket, så det är inget trolleri.
Jon Höjer bildade snart eget med Sture Ljungqvist och tillsammans blev deras arkitektkontor snabbt ledande inom svensk stadsplanering och de hämtade inspiration från efterkrigstidens England.
- Vi tittade mycket på moderna engelska samhällen. Vi såg upp till Gunnar Asplund och vi var funktionalister i den anda som kom efter Stockholmsutställningen 1930.
När Jon Höjer ser tillbaka på sin karriär tycker han att vissa projekt är mer lyckade än andra: Atlantis i Vällingby, Sörgården i Tensta och särskilt Stolplyckan i Linköping.
Däremot är han missnöjd med hur många av Höjer & Ljungqvists projekt i miljonprogrammet genomfördes.
- Tensta, Hässelby och Rinkeby är väl de som fått ta mest kritik. Även om själva bostäderna är bra så hade politikerna för bråttom och myndigheterna saknade resurser att välkomna de nyinflyttade, säger han.
- Ett problem som forfarande består är att vi arkitekter saknar sociologisk och samhällsekonomisk utbildning och sådan forskning måste ingå i stadsplanering.