2002 var ett avgörande år för frågan om hedersvåld i Sverige. Då skedde Fadime-mordet, och många flickors livsituationer uppmärksammades. Men än idag saknas en långsiktig strategi för att möta våldet i familjerna.
Åsa Eldén är forskare vid Uppsala universitet. Redan 2003 disputerade hon med avhandlingen "Heder - på liv och död". Idag säger hon att myndigheterna är medvetna om hedersproblematiken men att det fortfarande finns mycket kvar att göra.
- I den akuta fasen, vid ett hot, vet myndigheterna vad de ska göra nu idag, säger hon.
Men våldet och hoten är inget övergående fenomen. De finns där under lång tid och det kan myndigheterna lätt glömma, hävdar hon.
- Fadime var utsatt för hot flera år före själva mordet skedde, säger Åsa Eldén.
Hon pekar på att hot- och risksituationen går i vågor. Vissa perioder kan den hotade vara väldigt utsatt, i andra lägen är det lugnare.
- Och om en flicka går tillbaka till familjen kan hoten fortfarande finnas kvar. Det behöver inte röra sig om fysiskt våld utan kan vara psykiskt. Detta är inte myndigheterna bra på att se, säger Åsa Eldén.
Dessutom väger familjefädernas ord fortfarande mycket tungt i kontakterna med många myndighetsperson.
- Man tar pappornas ord på väldigt stort allvar och tar inte in kunskap om vad hoten betyder, säger Åsa Eldén.
Eldén pekar också på situationen för mammorna, systrar och bröder i familjen. De kan också vara utsatta.
- Vi kan jämföra det med hur vi hittills sett på barn till våldsutsatta svenska kvinnor, säger Åsa Eldén.