Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Friade läkaren tvingades fly hatet

Överläkare Viveka Lindéns liv slogs i spillror en förmiddag för snart fem år sedan, när hon greps misstänkt för mord eller dråp på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Efter en mardrömsprocess som varade i två och ett halvt år friades hon till slut från alla misstankar – bara för att straffas på nytt. Hon tvingades sluta från sitt jobb. Flera myndigheter begick fel. Snart ska Justitiekanslern vara färdig med sin granskning. Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter, som skrivit en bok om fallet, är djupt oroade över vad hanteringen säger om det svenska rättsväsendet.

Vi får köra bil från Stockholm i flera mil. Långt ut på landet. Tomma stugor, sjöar, skog. Asfalten blir till grusväg. En skogsmaskin som lastar stockar blockerar vägen, vi får vända.

Tidigare bodde Viveka Lindén i centrala Stockholm, vid Karlaplan. Till hennes nya hem hittar inte ens GPS-navigatorn.

Viveka Lindén använder själv ordet flykt. Hon flydde från stan, där okända människor hoppade på henne på gatan, där hennes bil vandaliserades, där journalister hängde utanför hennes lägenhet och skrek genom brevlådan.

– På nätet är jag fortfarande förföljd och hotad. Människor skriver om mig som ”seriemördaren”.

Varför används ditt namn nu både i boken och i DN?

– Jag har ingenting att skämmas för. Absolut ingenting. Och jag har kommit så långt i mitt nya liv. Dessutom…

Viveka Lindén pausar kort.

– …så tror jag att det blir jobbigare för de skyldiga att läsa mitt namn.

De skyldiga. I Viveka Lindéns ögon är de många. Där finns fega kolleger, brutala poliser, okunniga åklagare. Och så cheferna på Karolinska sjukhuset, som under processen tycktes måna mer om sjukhusets varumärke än om deras egen överläkare som hängdes ut som mördare.

I början av december kommer Kjell-Olof Feldts och Birgitta von Otters bok ”Barnläkarfallet – En förnekad rättsskandal” ut på Albert Bonniers förlag. Författarna har gått igenom fallet, från att Viveka Lindén anhölls fram till den friande domen. De har också läst de myndighetsgranskande instansernas utlåtanden över alla anmälningar om felaktigheter i ärendet.

Kjell-Olof Feldt, mannen som mellan 1983 och 1990 var socialdemokratisk finansminister, säger att Viveka Lindén hamnade i en orimlig sits där hon tvingades bevisa sin egen oskuld.

En huvudpoäng i boken är de många svek som författarparet anser att de rättsvårdande myndigheterna stått för i fallet med Viveka Lindén. Även de myndigheter som efteråt granskat rättsväsendets hantering av fallet har fallerat, menar Feldt och von Otter. Polis, åklagare och Rättsmedicinalverket har alla klarat sig från betydande kritik.

– Det finns någon sorts ofelbarhetsprincip hos myndigheterna som är förfärlig, säger Birgitta von Otter, författare och tidigare politiskt sakkunnig.

Det är drygt två år sedan som Viveka Lindén i en solklar tingsrättsdom friades från alla misstankar om brott. Åklagaren Peter Claeson, som i över två år hade försökt få henne fälld för dråp, valde att inte överklaga. Han kallade tingsrättens dom ”välskriven och välmotiverad”.

– Det är uppenbart att tingsrätten förstått vad det handlat om, sade Claeson i en intervju med Läkartidningen.

Viveka Lindén tänkte: nu kan jag äntligen börja på mitt gamla jobb igen. Nu får jag upprättelse. Alla myndigheter som gjort fel – de måste ställas till svars.

I nästan tre år hade då anestesi- och intensivvårdsläkaren Viveka Lindén varit ”barnläkaren” i alla medier. Enligt den första åklagaren som drev målet (Peter Claeson tog över sen) hade hon utfört ett ”barmhärtighetsmord” genom att ge en ”dödscocktail” till en tre månader gammal flicka.

Viveka Lindéns mardröm börjar klockan tio på förmiddagen den 2 mars 2009, efter nästan tjugo års prickfri tjänstgöring på Karolinska sjukhuset. Fyra poliser i svarta skinnjackor kommer in på hennes avdelning på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att gripa henne.

Först fattar hon inte vad polisen vill. Det enda som liknar en förklaring som hon kan komma på är: kanske körde jag på någon med bilen, utan att märka det, på vägen till jobbet? Kanske är jag anklagad för smitning?

Hon vill inte följa med polisen i sina gröna läkarkläder utan ber att få klä om. Poliserna är otåliga men hon insisterar. När hon är klar kroppsvisiteras hon. En polis hittar en burk med etiketten ”Attack” i en ficka och ropar:

– Här ser ni, hon har vapen, det står ju ”attack”! Titta själva!

Det tar ett tag innan Viveka Lindén lyckas få poliserna att inse att burken är inköpt i en djuraffär och innehåller citronsaft. Hon har köpt den för att kunna spruta på eventuella aggressiva hundar under sina promenader med de egna hundarna.

På Solna polisstation tvingas hon klä av sig. Polisen tar klocka, smycken, almanacka, nycklar, mobil. Efter att ha fått tillbaka jeans och T-tröja sätts hon i en cell.

Fortfarande vet hon inte vad hon anklagas för. När hon frågar svarar en polis, enligt Viveka Lindén:

– Har man gjort något så hemskt som du så borde man veta och inte spela på det sättet som du gör. Ingen kan leva med något sådant.

Nej, vem skulle kunna leva med att ha gjort något sådant? Att som läkare med uppdrag att bota och lindra i stället mörda en bebis i sin vård, samtidigt som föräldrar och andra anhöriga finns i rummet. Det är just detta som polis och åklagare menar att Viveka Lindén har gjort – även om de väntar med att informera henne om vilket brott hon misstänks för (en utredning ska senare komma att kritisera detta som ”ringa tjänstefel”).

Barnet hette Linnéa. Den 3 juni 2008 hade hon fötts alldeles för tidigt, i tjugofemte graviditetsveckan. Hon vägde 850 gram. Vid födseln fick Linnéa hjärtstillestånd, men sjukvårdspersonalen lyckades återuppliva henne efter en tio minuter lång kamp.

Under Linnéas andra dygn i livet konstaterades två saker: hon hade en utbredd hjärnblödning och dessutom en extremt hög natriumnivå i blodet. Förklaringen till det senare var att en sköterska som satte dropp på det nyfödda barnet förväxlat utspädd koksaltlösning med koncentrerad lösning, och gett Linnéa dropp som var 26 gånger för salt.

Linnéa vårdades på sjukhus under nästan hela sitt tre och en halv månader korta liv.

Viveka Lindén, överläkare på barnintensiven, hade aldrig träffat Linnéa före den 15 september 2008. Då fick hon av sin chef uppdraget att ägna all sin arbetstid åt Linnéa. Spädbarnet var extremt illa däran och föräldrarnas förtroende för vården i botten – inte minst på grund av misstaget då deras nyfödda dotter fick koncentrerad koksaltlösning.

Den 19 september visade en magnetröntgenundersökning att Linnéas hjärna nästan enbart bestod av ryggmärgsvätska. Hjärnan var så skadad att läkarna inte bedömde det som meningsfullt med fortsatt intensivvård. Följande dag klockan 13 – en lördag – skulle Viveka Lindén egentligen ha varit ledig. Hon åkte ändå till jobbet för att vara med på det samtal då föräldrarna skulle informeras om Linnéas tillstånd. På grund av personalbrist beordrades hon sedan av sin chef att stanna kvar och ta hand om flickan under kvällen.

Efter det drygt timslånga samtalet, då en neurokirurg beskrev den omfattande hjärnskadan, accepterade föräldrarna att Linnéas respirator skulle stängas av. De förstod att hon skulle dö.

Fem timmar och sjutton minuter efter att respiratorn kopplats bort avled Linnéa.

Två veckor efter Linnéas död polisanmälde föräldrarna personalen på Karolinska sjukhuset för vållande till annans död. De ville ha reda på dödsorsaken, varför Linnéa nästan helt saknade hjärna och vad överdosen koksalt som deras dotter fick som nyfödd egentligen inneburit för henne.

Vid obduktionen togs ett blodprov från Linnéas lårven. Analys­svaret visade på en så extremt hög koncentration av narkosmedlet tiopental att ingen på Rättsmedicinalverket någonsin hört talas om något liknande: 2.000 mikrogram tiopental per gram blod. Det var fem gånger högre än den högsta koncentration som fram till dess påvisats hos en död människa.

Det här blodprovet ska bli den bevisning som åklagaren sedan baserar hela sin anklagelse på. Viveka Lindén var ansvarig läkare och måste ha injicerat tiopentalet i Linnéa, ska åklagaren hävda. Vittnesmålen från de anhöriga i rummet skilde sig visserligen kraftigt åt – men några menade sig ha sett Viveka Lindén ge en spruta ”med något medel” strax före dödsögonblicket.

Om Rättsmedicinalverkets analysresultat stämde, och om tiopentalet kom från en enda dos – då måste den ha varit gigantisk.

Tingsrätten dömde ut Rättsmedicinalverkets analysresultat som icke tillförlitligt. Det var unikt: för första gången i svensk rättshistoria hade ett utlåtande från verket underkänts i domstol. Tingsrätten tvivlade även på vittnesmålen från de anhöriga.

I Linnéas patientjournal saknas helt uppgifter om att flickan skulle ha fått tiopental. Ändå gavs Linnéa sannolikt tiopental upp till fyra gånger under sina sista veckor i livet av andra läkare än Viveka Lindén – utan att det fördes in i journalen. Dessa häpnadsväckande uppgifter lyckades Viveka Lindén själv gräva fram, tillsammans med sin advokat Björn Hurtig och den grupp av experter som försvaret anlitade.

Även Karolinska sjukhuset bekräftar uppgifterna: Linnéa fick tiopental flera gånger utan att det fördes in i journalen. I ett brev till Viveka Lindén skriver Karolinska sjukhusets chefläkare:

”Kritiken mot bristande dokumentation vid minst fyra tillfällen belystes tämligen ingående under rättegången och det framstod som klart både genom ett vittne och expertutlåtande att tiopental med största sannolikhet har tillförts patienten utan att detta bokförts i vare sig anestesijournalen eller i [journalsystemet] Clinisoft. Vi har kontrollerat detta och kan bekräfta uppgiften.”

När hon stod anklagad som en mördare hoppades Viveka Lindén att någon av hennes läkarkolleger som gett Linnéa tiopental skulle träda fram.

– Det hade kostat dem så lite. De hade kanske fått en reprimand för slarvet med journalföringen, inte mer.

Om läkarkollegerna öppet medgett att de gett Linnéa tiopental hade mycket förändrats för Viveka Lindén. Det skulle kanske inte förklara det extremt höga mätvärdet i det prov som tingsrätten sedan dömde ut. Men det skulle vara en viktig uppgift i målet.

Viveka Lindén hade aldrig gett Linnéa tiopental. Nu fanns plötsligt en förklaring till att narkosmedlet och dess nedbrytningsprodukter ändå återfanns i den döda flickans kropp.

– Men ingen av läkarna vågade – de var fega. Och Karolinskas ledning ville bara skydda sitt varumärke. De var inte intresserade av att gräva i det gamla och hänga ut någon, sa de. Men de hängde ju ut mig! Och de avskedade mig.

Viveka Lindén säger så: jag fick sparken. För trots att Karolinska efter att hon släpptes ur häktet lovade att ”göra allt” för att hon skulle få komma tillbaka så blev det inte så.

Efter den friande domen fick hon inte fortsätta på den avdelning där hon jobbat i tjugo år. Enligt Viveka Lindén motiverade sjukhusledningen beslutet med att det skulle bli ”turbulens”.

Ledningen ville omplacera henne till en tjänst på en annan avdelning. Facket och Viveka Lindén vägrade.

– Skulle jag tvingas börja på ett nytt jobb, med kolleger som tittar snett och undrar varför jag är där? Jag hade ju inte gjort något fel. Men de som verkligen har gjort fel – de jobbar fortfarande kvar.

När DN talar med Karolinska sjukhusets presschef Klas Östman säger han att han inte delar bilden att Viveka Lindén fick sparken.

– Men jag vet att hon slutade och att hon fick ett avgångsvederlag.

Klas Östman hänvisar till Barbro Fridén, som var chef för Astrid Lindgrens barnsjukhus när Viveka Lindén jobbade där. Barbro Fridén är numera chef för Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

DN mailade i onsdags frågor om hanteringen av Viveka Lindén till Sahlgrenskas presstjänst, som skulle vidarebefordra dem till Barbro Fridén som befinner sig utomlands. Några svar har ännu inte kommit.

Paret Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter hade som många andra svenskar följt ”barnläkarfallet” i medierna. De blev intresserade på allvar när de talade med en granne över en syrénhäck hemma i Nacka. Grannen var kollega med Viveka Lindén på Astrid Lindgrens barnsjukhus och upprörd över behandlingen av henne.

– Vi försökte få grävande journalister intresserade av fallet, men de vi frågade hade annat att göra. Då kom tanken att vi själva skulle skriva en bok, säger Birgitta von Otter.

Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt läste medicinreportern Sara Gunnarsdotters bok ”3 ml – om ett blodprov och ett åtal” om fallet. Parets känsla att något gått oerhört fel växte. De träffade Viveka Lindén, begärde ut dokument och började skriva.

– Viveka Lindén är den enda som gjort allting rätt här. Det är oroväckande att det i Sverige kan uppstå situationer där rättssäkerheten åsidosätts så grovt, säger Kjell-Olof Feldt.

Vad tror du hade hänt om Viveka Lindén inte varit så stark och lyckats mobilisera en motoffensiv mot åklagaren?

Kjell-Olof Feldt tvekar inte.

– Hon hade åkt dit, säger han.

Författarparet använder de tre aporna som inte vill se, höra eller tala som en bild för svenska myndigheters hantering av Viveka Lindén.

Det gäller Karolinska sjukhuset, som inte stod upp för sin doktor. Det gäller polisen, som enligt Feldt och von Otter med brutala metoder försökte ”tvinga fram ett erkännande”. Det gäller Rättsmedicinalverket, som inte accepterade att domstolen underkände verkets intyg.

Och det gäller inte minst chefs­åklagaren Peter Claeson, som enligt Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter ”svek objektivitetsplikten”.

– Under de två och ett halvt år långa processen fram till huvudförhandlingen kom det fram massor av fakta och alternativa förklaringar till hur det här kunde ha gått till. Men åklagaren hade bestämt sig. Han ville inte titta åt något annat håll, säger Kjell-Olof Feldt.

När DN ringer Peter Claeson och ber honom bemöta kritiken säger han:

– Eftersom jag blivit uthängd som riksidiot i det här fallet så har jag ju funderat en del på det. Men jag skulle faktiskt inte agera annorlunda i dag. I mitt ämbete har jag uppdraget att undersöka om brott har begåtts och om det finns anledning att agera. Att människor blir sura, ilskna och griniga kan vi åklagare inte ta hänsyn till.

Peter Claeson säger att det är ”ytterst beklagligt” att det gick så lång tid mellan gripandet och huvudförhandlingen, och att det berodde på omständigheter bortom hans kontroll – som att den norske professor i rättstoxikologi som anlitades som expert var en upptagen man och att utlåtandet från honom därför dröjde.

– Fanns det ingen annan expert som kunde anlitas, undrar Viveka Lindén.

Hon berättar att hon och hennes försvarsadvokat Björn Hurtig gång på gång fick besked från åklagarna: nu är det sommar och då händer det ingenting, nu är det julhelg och då händer det ingenting. Det hann bli många helger och lov under de två och halvt år de väntade.

Peter Claeson påminner om att Riksåklagaren (RÅ) granskat hans hantering av fallet. RÅ har inte funnit anledning att rikta kritik mot beslutet att åtala Viveka Lindén. RÅ poängterar i sitt utlåtande att ett åtalsbeslut inte handlar om att fastställa skuldfrågan i ärendet, utan endast huruvida det finns skäl att låta skuldfrågan prövas i domstol. Nu ska Justitiekanslern granska polis och åklagare. Ett beslut kommer före jul.

Viveka Lindén tycker att det är ”skrämmande” att Peter Claeson slapp kritik från RÅ. Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter anser att riksåklagaren inte vågade riskera myndighetens anseende.

– Rättsmedicinalverket måste ha någon instans som kan granska tveksamma utlåtanden och åklagarmyndigheten kan inte bara släta över uppenbara fel som begåtts, säger Kjell-Olof Feldt.

Vilken bild tror ni de flesta svenskar har av det som hände?

– De flesta säger: det där var ju förskräckligt för läkaren. Men det finns också några som tänker ”ingen rök utan eld”. Och jag har till och med stött på någon som sagt: ”det var väl en seriemördare?”, säger Birgitta von Otter.

Viveka Lindén har i dag ett nytt läkarjobb som hon trivs med. Hon går med sina älskade hundar i skogen, hon träffar vänner, hon lagar god mat. Hennes hus vid stranden av en sjö är fullt av skönlitteratur och kokböcker.

Men livet har i grunden förändrats.

– Jag har inte samma förtroende för myndighetspersoner längre. Min bild av Sverige som en demokratisk rättsstat är raserad.

Ibland går hon in och läser diskussionstråden om sig själv och fallet på internetforumet Flashback, den långa tråd som fortfarande har ordet ”Barmhärtighetsmord?” i rubriken.

Där finns totalt över 18.000 inlägg.

– Jag vill känna av stämningen mot mig. Jag undrar: har tråden dött? Men det har den aldrig.

Detta har hänt

• Den 20 september 2008 stängs respiratorn av för en svårt hjärnskadad för tidigt född flicka på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Beslutet tas i samråd med de anhöriga. Några dagar in i oktober polisanmäler föräldrarna personalen på sjukhuset för vållande till annans död för att få till stånd en obduktion. Ett blodprov visar hög koncentration av narkosläkemedlet tiopental.
• Den 2 mars 2009 grips Viveka Lindén under morgonronden på intensivvårdsavdelningen på barnsjukhuset, misstänkt för mord eller dråp. Hon förs till polishuset i Solna, där hon får tillbringa de närmaste dagarna i polishusets arrestlokal.
• Den 6 mars häktades hon av Solna tingsrätt, och förs därefter till Kronobergshäktet. Efter helgen, på måndagen, släpps hon utan ny häktningsförhandling, sedan åklagaren Elisabeth Brandt tagit ny ställning till misstankarna.
• I april 2009 tar chefsåklagare Peter Claeson över målet från Elisabeth Brandt.
• Den 1 februari 2010 väcks åtal. Viveka Lindén, som under hela utredningstiden sagt att hon aldrig gett flickan tiopental, förnekar brott.
• Rättegången försenas gång på gång och inleds slutligen först den 13 september 2011.
• Den 21 oktober 2011 frias hon i domstol. Tiopentalanalysen anses otillförlitlig, och det går inte att utesluta att flickan fått tiopental tidigare under vården.
• I mars 2012 anmäler Viveka Lindén tre läkarkolleger vid sjukhuset till Socialstyrelsen för att inte ha fört in i journalerna att flickan fått tiopental.
• I början av maj 2012 konstaterar Riksåklagaren som granskat fallet efter anmälan från Viveka Lindén att åklagarna i målet inte begått några fel. Även polisens roll utreddes av åklagare men förundersökningen lades ned.
• I slutet av maj 2012 prickar konstitutionsutskottet, KU, dåvarande forskningsminister Tobias Krantz (FP) för att departementet bett Viveka Lindén ta timeout och lämna den regionala etikprövningsnämnden i Stockholm som hon satt i. KU ansåg att kontakter om en timeout skulle ha hanterats av nämndens ordförande, inte av departementet.