Klockan i Klara kyrka slår tolv. Den ena kvinnan efter den andra droppar in i Klaragårdens matsal för att förse sig med korv och mos.
Väggarna är fyllda av sprakande målningar. På ett litet bord: ett kors, fladdrande ljuslågor och ett fotografi med namnet "Anna" skrivet i rosa.
Dorothee Danielsson slår sig ned vid ett av matborden. Hennes röst är mjuk och försiktig: någon som vill pyssla, vika en liten julstjärna av silvrigt paketsnöre?
- Jag behöver inte göra någon stjärna. Jag ÄR en stjärna, skojar en av kvinnorna. Hon vill spara sin kreativitet till målarateljén. Julstjärna - kanske någon annan gång, säger hon.
Dorothee Danielsson har varit volontär på Klaragården sedan september förra året. Att hjälpa andra är inget nytt för henne. Före pensioneringen var hon diakon i Tyska kyrkan. Och under sju år ägnade sig Dorothee och hennes man åt att hjälpa kvinnor som suttit i fängelse i Riga. De åkte över till Lettland med jättelass kläder och lyckades engagera ett 50-tal personer i Sverige som blev faddrar åt kvinnorna.
- Jag har alltid varit intresserad av utanförskap. Jag tycker att jag har det oförskämt bra, därför vill jag hjälpa till, säger hon.
Efter ett samtal med en kvinna som har behov att prata av sig - om vårdintyg, sos och sjukbidrag - reser sig Dorothee från matbordet. Dags att se om personalen i köket behöver ett handtag. En matleverans har anlänt och kartonger måste kånkas.
- Jag vet inte om jag gör så värst mycket nytta. Mest handlar det om att avlasta personalen så att de kan ägna sig åt gästerna, säger hon.
December är den månad som flest stockholmare hör av sig till Stockholms stadsmission och vill göra en insats. Men Stadsmissionen är inte intresserad av spontana inhopp.
- Jag säger nej. Det gör jag av respekt för våra gäster och för den som vill hjälpa - det måste finnas ett vettigt uppdrag. Många tror att det bara är att dela ut mat, men det handlar om möten, säger Stadsmissionens volontärsamordnare Kicki Freimuth.
I snitt anmäler 40 personer i månaden sitt intresse. Kön är lång, bara 50 per år tas in på volotärutbildningen.
Men det är inte bara Stadsmissionen som har gott om volontärer. DN har talat med ett tiotal sociala hjälporganisationer i Stockholm. Bara en säger sig ha stor brist på frivilliga (se lista intill). Däremot verkar flera organisationer sakna en viss typ av volontär, bland annat sådana som kan jobba dagtid.
- Vi saknar pensionärer. Dagens äldre verkar ha fullt upp med barnbarn och resor. De flesta som vill engagera sig är unga och heltidsarbetande. De kan bara ställa upp på helger och kvällar, säger Kicki Freimuth.
Dorothee Danielsson tillbringar tre timmar per vecka på Klaragården. Hon lyssnar, pysslar och spelar spel. Roligast är det när hon hittar någon som vill prata.
- Spela fia är inte så dumt, det löser tunghäfta. Jag vill inte att de ska berätta sin innersta nöd, men snacka av sig är bra ibland. Det är synd att jag inte röker längre, rökning skapar kontakt, säger hon.
Under hennes dryga år på Klaragården har hon försökt introducera kalligrafi, en speciell teknik för att texta bokstäver.
- Det har inte fungerat alls. Många säger: "det klarar jag inte". Kvinnornas självkänsla är ofta i botten. Personalen har tröstat mig och sagt att jag måste ha tålamod. Kanske funkar det så småningom, säger hon.
För det mesta känns det bra när Dorothee kommer hem från ett pass på Klaragården. Men ibland kommer tvivlet:
- Jag kan tänka "vad har jag gjort i dag"? Kvitton uteblir ofta när man håller på med socialt arbete. Men jag får mycket uppmuntran av personalen här på Klaragården, säger hon.