Om man inte känner till Jorma Toivonens profession på förhand ligger gissningar som countryartist nära till hands. Eller indianhövding, om det kan betraktas som yrke. Men nu är han sjuksköterska, och i den rollen hjärnan och hjärtat bakom demensboendet Kullagårdens satsning på pubkvällar med dans och livemusik. Ett arrangemang som återkommer en gång i månaden (”ungefär”) och lockar betydligt fler än husets drygt 40-tal boende.
– Det är vi själva som tagit initiativ till det här. Det handlar om att återknyta till positiva minnen, därför ser vi till att ge så många sådana intryck som möjligt. Det handlar om musiken, om inredningen, det vi bjuder på att äta och dricka. De äldre ska känna igen sig. Att anhöriga och boende får en möjlighet att träffas är förstås också positivt.
Man har inte sparat på krutet. Lokalen är tapetserad med nostalgiska affischer, de flesta från 50-talet, och kulörta lampor. Dekoren har personalen tagit hemifrån. En doft av tjära i entrén ska väcka minnet av en gammaldags pub, och för den som vill ta känslan hela vägen finns öl och vin till försäljning. Intäkterna från ”baren” och från lotter (Aladdinaskar och kramdjur i potten) gör att man kan betala bandet. Kaffe, fika och smörgåstårta bjuder kommunen på.
Hur pass mycket de boende kan tillgodogöra sig det hela varierar. På Kullagården bor äldre i olika stadier av demens, men pubkvällarna lockar också gäster från andra delar av Stortorps äldrecentrum vid Drevviken. Alla är välkomna.
– De flesta brukar orka fram till åtta, några lite längre. Framåt slutet ”överraskar” jag ofta genom att hoppa in och spela några låtar med bandet. Det brukar vara populärt och höja stämningen, säger Jorma Toivonen.
Spelar du mycket?
– Nej för tusan, det kan jag inte. Men det är inte det viktiga, det är showen.
I kaféet vilar Mia Strömberg, som bor på Kullagården, och hennes dotter Ingrid Blomberg-Jonsson upp fötterna mellan två rundor på dansgolvet. De är stammisar på pubkvällarna.
– Det är en bra idé, säger Ingrid. Folk kommer från andra avdelningar och man får en chans att umgås.
Men pubkvällarna är inte det enda som händer på Kullagården, påpekar Ingrid. Man får besök av ”hälsans hundar”, minst en gång i veckan ordnas dans och på torsdagar är det sång på agendan. Det senare är Mias favorit.
Karl Henriksson är varken boende eller anhörig, däremot kristdemokrat och vice ordförande i Huddinge kommuns äldreomsorgsnämnd. Till skillnad från drottning Silvia och äldreminister Maria Larsson (KD) tackade han glatt ja till Jorma Toivonens inbjudan, men undviker dansgolvet och hugger i stället in på smörgåstårtan.
– Jag tycker att det här är fantastiskt bra, särskilt att det är på personalens initiativ och att hela familjer kommer hit. Det uppmuntrar vi gärna.
Hur då?
– I fjol identifierade vi ett problem när det gäller sociala och kulturella aktiviteter för de äldre, och avsatte personal som arbetade specifikt med de frågorna. Men här är det helt och hållet personalen som står bakom det som händer, de ska ha all heder och uppmuntran.
Det säljs starköl här bakom. 5,6-procentig lager för en tjugolapp. Hur känns det för en kristdemokrat?
– Haha, det är absolut inget problem. Vi tycker att folk ska få välja själva, den möjligheten införde vi i Huddinge innan regeringen tog initiativ till det.
”Gumman kom hem till sin gubbe och frågade: Vad skulle du göra om jag vann på lotto? Då skulle jag ta hälften och dra, snäste han. Bra, sa gumman. I dag vann jag tolv kronor. Här har du sex kronor, gå nu.”
Khalil Khader genomför sitt ståuppframträdande i maklig takt och med fokus på gamla fräckisar snarare än ironiska samtidsspaningar. Troligen ett gott drag. Publiken, de flesta i alla fall, är med på noterna. Men Khader är inte bara komiker. Tillsammans med Eddy Åbacka och Jilmas Secic utgör han ”Seniortrion” – en grupp på ständig turné mellan Huddinges elva äldreboenden, med trogna fans. På repertoaren står också teater, poesiuppläsning (Khader tolkar gärna Dan Andersson) och, framför allt, musik. Åbacka är sångare och ledgitarrist, Secic hanterar en multifunktionell keyboard.
– Vi gör det här från måndag till fredag nästan, säger Khalil Khader.
Han värvades liksom de andra till bandet genom en kommunal arbetsmarknadsinsats.
– Vi hade alla haft lite svårt att hitta jobb, men så upptäckte en handläggare att alla hade varit verksamma inom underhållning, och frågade om vi inte kunde göra något tillsammans. För de äldre.
Det kunde de. ”Seniortrion” har varit på turné i två år och om Khader får välja blir det fler. Eddy Åbacka, som komponerar eget material till trion, ser också gärna en fortsättning.
– Det är otroligt givande. Men det kräver mycket energi också. Det gäller att hitta glädjen flera gånger om dagen för att orka sprida den vidare.
Jorma Toivonen ljög inte: han kan verkligen inte spela gitarr. Det spelar dock ingen som helst roll – så snart han kliver upp på scen vidtar jubel och kamerablixtar bland både boende, anhöriga och övrig personal. Det är ingen tvekan om vem som är stjärnan för kvällen och det rent musikaliska problemet löses enkelt genom att Jormas elgitarr, till skillnad från Eddy Åbackas, inte är kopplad till förstärkare.
Precis som på vilket inneställe som helst lever dansgolvet upp mot slutet och efter två låtars väl förrättat värv övergår Jorma till rollen som kavaljer. Damen som länge trummat frenetiskt på rullstolens armstöd får äntligen ta en väl stödd svängom till Åbackas tolkning av ”Have you ever seen the rain?”.
Andra tar sig runt för egen maskin. Gunnel Malm, kvällen till ära iförd guldstass, dansar mest av alla – oftast med dottern Eva Malm som partner.
– Jag måste slå ett slag för Seniortrion, säger Eva.
– De är så bra. Och det är väldigt positivt att få lyssna på musik tillsammans under så här trevliga former. Det betyder mycket, både för boende och anhöriga.