När Riitta-Leena Karlsson tillsattes som funktionshinderombudsman, FO, år 2002 var handikapprörelsen kritisk till hur medlen för tillgänglighetsåtgärder användes. De tyckte inte att pengarna gjorde någon synbar skillnad.
I dag ser många att pengarna faktiskt gjort stor skillnad på gator och i parker. Tillgänglighetsanslaget har även använts till tillgänglighetsskapande åtgärder i verksamheter inom idrott och kultur.
– Många jag pratat med säger att det är en otrolig skillnad när man förflyttar sig i stadsmiljöer i dag i jämförelse med 2002. Men det räcker inte. Man kan inte enbart tillgängliggöra gator och parker när man ska skapa en tillgänglig stad. Tänket måste genomsyra hela samhällsplaneringen – byggandet och planerandet, bostäder, fastigheter, service, allt, säger Riitta-Leena Karlsson till DN.se
FO anser att staden fastnat i Tillgänglighetsprojektet som sedan 1999 avsatt 100 miljoner kronor om året för att öka tillgängligheten inom trafik- och renhållningsnämndens ansvarsområde.
– Man tycker att man kan lägga 100 miljoner i projektet varje år och att man därmed gjort sitt, men det räcker inte.
De flesta klagomål beträffande otillgänglighet som FO får in berör kollektivtrafiken, vilken är landstingets ansvar men som kräver samarbete med staden. Hon får även in klagomål på svårigheter med att utföra dagliga ärenden, såsom att handla mjölk eller kläder, utan hjälp av någon annan person, assistent eller ledsagare.
– När man kritiserar tillgängligheten i Stockholm handlar det ofta om att man inte kan åka buss och att det är svårt att använda tunnelbanan. Sedan finns det oerhört många näringslivslokaler med ett eller två trappsteg, vilket gör det svårt för rörelsehindrade att ta sig in. Men när man pratar tillgänglighet kan man inte fokusera bara på personer med rörelsehinder. Det finns andra som har problem med tillgänglighet – till exempel synskadade, hörselskadade och döva. Det finns lösningar för allt, bara viljan finns. Ett viktigt instrument är tillgänglighetskrav vid upphandling av varor och tjänster.
Enkelt avhjälpta hinder ska vara undanröjda fram till år 2010. Boverket har gett ut tillämpningsregler till plan- och bygglagen.
– Ansvaret ligger på fastighetsägarna, men att det efterföljs ska stadsbyggnadskontoret se till. De saknar dock resurser för att genomföra tillsynen.
Med enkelt avhjälpa hinder menas hinder som lätt kan fixas till, utan en större kostnad för fastighetsägaren.
– Det handlar om att skapa tillgänglighet på ett enkelt sätt, kanske genom en automatisk dörröppnare eller en behändig ramp. En del entréer kan byggas om i samarbete mellan staden och fastighetsägaren. Handikapprörelsen lyfter ofta fram att man i ett tillgängligt samhälle blir värdigt bemött. Är en plats tillgänglig känner man sig välkommen även om man förflyttar sig i rullstol eller har utvecklingsstörning. Det är viktigt att man inte redan i dörren känner att ”dig har vi inte plats för”.
För att Stockholm ska bli en tillgängligare stad anser FO att det borde finnas ett samordnat ansvar för att pådriva tillgänglighetsarbete så att alla stadens nämnder och styrelser ser att de har ett ansvar när det gäller tillgänglighetsarbetet. Att Stockholm ska vara världens mest tillgängliga huvudstad år 2010 tycker Riitta-Leena Karlsson är abstrakt.
– Målet att bli världsbäst till 2010 är uppkäftigt och käckt men eftersom det inte finns några kriterier för vad det innebär så känns det mer som en slogan än som något konkret. Det viktigaste är inte att vara bäst. Det viktiga är att skapa en tillgänglig stad i världsklass där man tar vara på goda exempel från städer som uppfattas som förebilder av personer med funktionsnedsättningar.