En frostkall novemberdag 1960 anlände 29 grekiska arbetare till Scania-Vabis fabrik i Södertälje. Det var en sådan sensationell nyhet att 28-årige Andreas Kontarinis hamnade i topp på Dagens Nyheters förstasida.
– Då fanns det en och annan italienare och någon ungrare i Södertälje. Men vi blev den första stora utomnordiska invandrargruppen i Södertälje, säger han.
Det är inte första gången DN blickar tillbaka på Andreas Kontarinis stora resa. I november 1980 uppmärksammade DN att det var tjugo år sedan han och hans landsmän kom till Sverige.
I dag, ytterligare trettio år senare, är Andreas Kontarinis den ende av de första grekerna som bor kvar i Södertälje. Andra har flyttat hem, bosatt sig i andra delar av landet eller avlidit.
Andreas Kontarinis resa avspeglar också en resa för Sverige.
1960 trodde ingen att de nyanlända ungkarlarna skulle stanna. Alla räknade med att de skulle flytta hem igen när de jobbat ihop tillräckligt med pengar.
I dag, då invandringen av vissa pekas ut som ett hot mot den svenska kulturen, har integration blivit en het politisk fråga.
Men 1960 var ordet integration knappt uppfunnet.
– Svenskarna var nyfikna men lite avvaktande. Ingen klagade på vårt jobb, men några tittade lite snett, inte minst på danshaken. Någon sade kanske stick, säger Andreas Kontarinis.
De nyanlända grekerna lagade ofta mat i barackerna. Det hände att grannarna ringde polisen för att de tyckte att det luktade illa.
Grekerna umgicks mest med varandra. På kvällarna samlades de på ett av stadens konditorier.
– Det har funnits perioder då det har känts tungt. Nu så här i efterhand vill jag inte bara skylla på svenskarna för att vi inte blev integrerade, säger han.
Livet i Sverige var främmande. Det största problemet var maten.
– När jag frågade efter olivolja fick jag rådet att gå till apoteket. Där såldes små förpackningar på 25 milliliter. Svenskarna använde bara olivolja till att smörja in rumpan på nyfödda. Jag köpte hela lagret, säger Andreas Kontarinis.
Rekryteringen till Scania-Vabis var bara början på den arbetskraftsinvandring som tog fart i början av 1960-talet då invandringen fördubblades.
Grekerna och jugoslaverna, som kom samtidigt, betraktades som gästarbetare. Ingen hade egentligen tänkt sig att stanna i mer än två eller kanske tre år. Scania-Vabis anställde personal som undervisade de nyanlända grekerna i svenska. Men annars skulle det dröja till 1970-talet, då invandrargrupperna blivit stora, innan invandrare fick rätt till organiserad svenskundervisning eller stöd och omsorg för att finna sig till rätta.
1960 var orderböckerna fulla på Scania-Vabis. Leveranserna blev sena eftersom det saknades personal. Fabriken hade skickat agenter till Norrbotten och Finland. Det räckte inte. Det var underleverantören i Aten som kom med förslaget att rekrytera folk från massarbetslöshetens Grekland, varifrån nästan en miljon emigrerade under 1960-talet.
Scania-Vabis annonserade i grekiska tidningar och tusentals greker sökte. Det sägs ha varit slagsmål i kön utanför den skola i Aten dit en utvald skara kallats till test och intervjuer.
– Kanske var vi som valdes ut för kvalificerade, säger Andreas Kontarinis.
Nu har det alltså gått ett halvt sekel sedan Andreas Kontarinis och hans landsmän kom till Scania.
Och i går träffades sju av dem igen, i Scanias fabrik.
Flera av dem minns fortfarande besvikelsen över att få ganska okvalificerade jobb på verkstadsgolvet. De hade stora ambitioner och visar nu stolt sina ingenjörsringar. Andreas Kontarinis var en av dem som började på kvällsskola och läste till ingenjör, fem timmar varje kväll efter verkstadsjobbet på Scania i fem år. Sedan blev det ett konstruktörsjobb på Alfa Laval för hans del.
Kanske var det kylan i Sverige eller kärleken hemma i Grekland som fick några att resa hem ganska snart.
Theofilis Politis flyttade hem redan 1967. Sista tiden i Sverige hade han en skrotfirma på Telefonplan i Stockholm.
– Jag hade aldrig tänkt stanna så länge. Dessutom vande jag mig aldrig vid att alla ställen stängde klockan ett på natten, säger Theofilis Politis.
Genom åren har han dock ofta rest till Sverige. Inte minst för att hans grekiska företag importerar svenska lastbilsdelar.
Banden mellan Sverige och Grekland har varit täta efter invandringsvågen. Många har rest fram och tillbaka. And-ra har hela tiden haft ett ben i varje land.
Fyra månader om året åker Andreas Kontarinis hem, som han säger, till föräldrarnas hus strax utanför Aten tillsammans med sin svenska hustru. I bokhyllan står två bröllopsfotografier. Det föreställer sonen och hans fru som har finländska rötter. De bor fortfarande i Sverige. Dottern däremot har gift sig med en grek och bor sedan länge utanför Aten.
– Min dotter har alltid känt sig grekisk. Hon är född här och hennes mamma är ju svenska. Jag vet inte varför det blivit så, säger Andreas Kontarinis.
Skulle du själv vilja flytta tillbaka för gott?
– Även jag om kallar Grekland hemma så har jag blivit svensk. Ofta frågar greker mig varför jag stannar däruppe i norr. Men jag skulle aldrig stå ut i ett land där den offentliga sektorn inte fungerar trots att där finns hur många anställda som helst. Den grekiska krisen gör mig ledsen, men de har delvis sig själva att skylla.