Tommy är lillebror. Till en huligan. Till en kille som tidigt gjorde sin första vända på kåken. Till en kille som blev ihjälslagen.
Men för Tommy var Tony Deogan i första hand den omtänksamme storebrodern, förebilden som varnade för fallgroparna, som gav honom uppmärksamhet och tog honom i försvar.
Ändå blev det brutalt fel, alltihop. Nu, tre och ett halvt år efter att Tony dog, sitter Tommy i sin svarta lädersoffa i Hässelby villastad och vet att det är dags att gå vidare.
Ingen av de tre personer som pekades ut som mest aktiva i dödsmisshandeln av hans storebror dömdes, turerna kring fallet blev många och komplicerade och för Tommy tog livet flera, nya vändningar.
Först förtvivlan, sedan aggression. Sedan det ständiga malandet av frågor utan svar. Och så i dag - övertygelsen om att hans vilja att förlåta kan göra skillnad.
- Tony gick till Högalidsparken för att slåss, men inte för att dö. De som sparkade ihjäl honom gick också dit för att slåss, inte för att döda. Även om ingen är dömd så är jag säker på att gärningsmännen är straffade för livet. När jag nu förlåter dem hoppas jag att vi alla kan verka för ett samhälle utan våld.
I dag har Tommy sitt drömuppdrag, han är projektledare för flera brottsförebyggande insatser riktade mot unga i stadsdelen Enskede-Årsta. Hemma i den ljusa trean i Hässelby villastad har han och blivande frun Ann-Margret Brunell skapat en bas för det som ska bli deras
familj.
Än så länge har de bara en "bebis" - Akita, en treårig tik, en blandras mellan boxer och amerikansk staffordshireterrier. Ena halvan av hennes ansikte är vitt, den andra är svart - ett slags spegel av livet.
- Jag tror att det finns både onda och goda krafter. Och att vår uppgift bland annat är att lära oss förlåta - det är ju det enda sättet som gör det möjligt för alla att göra det bästa av sina liv. Nu för tiden känns det som om folk ägnar mer tid åt att se om sitt eget hus än att bry sig om andra.
Svart och vitt var det däremot inte när han och den tre år äldre brodern Tony Deogan växte upp i 80-talets Hallonbergen. Det var mer som att leva i en konstant gråzon och Tommy beskriver det mesta som en jakt på uppmärksamhet.
Utåt var han och brorsan som de flesta andra, de gick i skolan och lirade fotboll med Sundbybergs IK, men för det tränade ögat borde det varit uppenbart att de levde i en riskzon. Bristen på vuxna som både brydde sig och visade respekt har satt spår:
- Jag ser samma sak runt omkring mig i dag. En vuxenvärld som kapitulerat. Jag träffar 12-åringar som hotar med att "märka" varandra, som tidigt fått för sig att det inte är någon idé att bry sig. Vi måste göra något åt den utvecklingen.
När den äldre brodern trots sina föreläsningar för Tommy om vikten av att vara schyst och hederlig som 20-åring första gången dömdes till fängelse slog det över. Han gjorde själv hela knarkresan, från hasch till heroin, och lyckades inte bryta förrän Tony kom ut och ställde ultimatum: mig eller drogerna.
- Brorsan räddade mig. I andra vågen blev jag uppfångad av Tony N Antonio och Roger Ticoalu, den före detta värstingen som startade "Non fighting generation".
När Tony dog hade Tommy redan börjar resa runt i Sveriges skolor och föreläsa om sin nyvunna antivålds- och drogfilosofi. När sorgen och förvirringen dämpats något tog han tag i sin mission igen.
Projektet tillsammans med ungdomar i riskzonen i Enskede-Årsta har gett mycket bra resultat. Nu önskar han sig bara en sak: att få tända ett ljus vid Tonys grav tillsammans med dem som slog ihjäl honom.
- Har ni den styrkan? Den respekten? Den ångern? Jag hoppas det, så att vi alla kan blicka framåt. På sätt och vis känns det också bra att ni inte fick några fängelsestraff. Som fria män kan ni vara de fadersgestalter de behöver och förhoppningsvis lära dem att bruka icke-våld. Det vore den absolut största vinsten.