Det blåser hårt och regnar svårt vid S:ta Claras svarta grind. Klockan är nio på kvällen. En utvald skara droppar in för att värma och mätta sig med soppa och bädda en madrass för kvällen.
Det ouppvärmda kyrkgolvet har plats för sjutton personer. Behovet är hundrafalt större men kyrkan vill mer än att mätta och frälsa.
– Vi vill hjälpa dem att få ett jobb och eget boende också, därför tar vi inte emot fler. Mat för dagen och härbärge för natten är bra men kortsiktigt. Det är en gigantisk fråga, att få jobb är ju svårt även för vanliga svenskar, säger Claes Frankner, pastor vid Citykyrkan.
Stadens tak över huvud-garanti gäller bara stockholmare, och enda härbärget för EU-migranter är S:ta Clara kyrka som drivs av flera kyrkor.
Männen här har kommit till Sverige för att hitta jobb och börja ett nytt liv. De är byggjobbare och städare, polacker och spanjorer, tonårssöner med sina pappor. De har en sak gemensamt: Ingen har varit hemlös förut.
– Nej, jag trodde aldrig att jag skulle bli hemlös. Jag har bott här i tre veckor nu. Men flera av mina kompisar bor på gatan. Centralen stänger på natten och Cityterminalen har öppet till kvart över fyra. Tunnelbanan är bara nattöppen helger, säger Tadek Rybarczyk.
Den 56-årige byggjobbaren kom från Warszawa för fem år sedan och har jobbat på bemanningsföretag för flera byggjättar. För fyra månader sedan blev han av med jobbet. Att få vit betalning i den svarta byggdjungeln blir allt svårare.
– Svartjobb är inget för mig. Det måste vara vitt. Jag vet inte vad som händer om jag inte får jobb. Polen är inget alternativ, där är två miljoner arbetslösa.
Möblerna står kvar i Hässelby i lägenheten han inte längre har råd att dela med en arbetskamrat. Hans hemlösa liv ryms i en blå Ikea-kasse. Han duschar, tvättar och äter lunch på Stadsmissionen. Går till Arbetsförmedlingen på jakt efter målarjobb.
– I morgon ska jag till en firma i Hornstull. Jag hoppas att det löser sig och att jag kanske får plats på ett hotellhem, vi får se, säger Tadek Rybarczyk.
I kyrkan finns Monica Antonsson, eldsjälen som var med och startade nattöppen kyrka för tre år sedan. Hon jobbar ideellt och scannar jobb-annonser och ringer arbetsgivare.
– Vi lovar att sända in bra arbetskraft och ställer oss som garant och ordnar tolk och kontonummer. Det är ganska många företagare som är öppna för att anställa, säger Monica Antonsson.
Under ett ljus i altargången bäddar Bercea Viorel sin turistsäng. Den 38-årige svetsaren kom från Rumänien i november för att få jobb. Egentligen ville han till Danmark men direktflyget gick till Stockholm.
Nu är pengarna slut.
Varje dag går han till Crossroads servicecenter i Stadshagen. Det tar en timme utan SL-kort.
– Där äter jag jag frukost och lunch. Jag söker jobb och läser svenska. Där finns internet så jag kan hålla kontakt med mamma och vänner, säger Bercea Viorel.
Servicecentret i Stadshagen öppnades med EU-pengar i våras efter att frivilligorganisationerna slagit larm. Det drivs av Stadsmissionen med stöd av staden. Hittills har 1 600 personer sökt sig hit.
– Våra klienter har inga missbruks- eller psykiska problem. De är inte uteliggare som vi är vana vid. Utan vanliga människor som söker jobb och de har inte varit hemlösa. De har ofta hus, familj och barn och kommer med ryggsäck och cv för att hitta jobb, säger Arto Moksunen, enhetschef på Crossroads.
Ändå hamnar många på gatan. Uppskattningsvis 200 EU-migranter sover ute varje natt.
– Många bor på madrass någonstans, eller i tält eller i tunnelbanan och under broar. En del i pappkartonger. Det finns inget härbärge för EU-medborgare och de har svårt att få andrahandslägenhet även om de har pengar, säger Arto Moksunen.
Vid lunchtid är lokalen fylld av ett 70-tal personer. Alla datorer är upptagna och i nedsläckta rum vilar de som tillbringat natten på gatorna.
I matsalen sitter juveleraren från Grekland som motvilligt lämnat hemlandet i kris. Han hoppas på jobb men behöver hjälp med kontakter.
– Jag blev tvungen att lämna Grekland, jag kom till Sverige genom en barndomsvän som jag får bo hos tillfälligt. Nu måste jag lära mig svenska och det är svårt, men det är också en nystart i livet, säger Konstantin Sigras, 43.
Här sitter även Kader Boda, svetsare från Spanien. Lurad på ockerhyra gång på gång.
– Vi var åtta personer som betalade 1 500 kronor för att sova på en madrass i en tvårummare i Märsta. Jag har bott på massor av ställen och betalat vansinnigt för mycket, säger han.
Projektet har EU-stöd fram till 2013 men få tror att problemet är löst till dess.
– Det behövs ett särskilt härbärge för EU-medborgare. Med tanke på ekonomin i Europa finns det inget som tyder på att behovet minskar. Tredjelandsmedborgare är de första som får sparken och kommer hit i stället, säger Arto Moksunen.