Stockholmarna går dubbelt så ofta till doktorn som örebroare och östgötar. Är det rimligt?

– Jag kan inte avgöra hur sjuk en patient är, det måste alltid utgå från den enskilda patientens upplevelse. Och svaret ges när man träffar en doktor och får sin diagnos ställd. Innan vi tillträdde 2006 var den främsta kritiken att vården var så otillgänglig.

Förra året ökade besöken hos husläkare med ytterligare nästan 200.000. Hur länge kan ökningen fortsätta?

– Vi vill att vården ska finnas där. Upplever patienterna att man har fortsatt stora vårdbehov, så ska det finnas en vård för att möta upp behoven. Det är viktigt att människor känner en trygghet i att de får vård när de behöver. Vi har ännu inte nått hela vägen fram, vi har fortfarande inte en köfri sjukvård.

Husläkarmottagningarna får betalt per besök, vilket lett till öppna ”förkylningsakuter” för att maximera intäkterna. Läkare vittnar också om att patienter kallas till ”onödiga” återbesök som kunnat skötas på telefon, eller att ett besök delas upp på flera. Vad tycker du om det?

– Vi har låtit Karolinska institutets folkhälsoakademi titta närmare på om det skett någon diagnosglidning, och det går inte att se någon sådan effekt. Däremot har vi sett att tillgängligheten ökat mycket, det har blivit intressant att ta emot en patient med en förkylning, förut kanske man motade bort den patienten.

Enligt Göran Stiernstedt, chef för avdelningen vård och omsorg på Sveriges kommuner och landsting, är kopplingen mellan hälsa och vårdkonsumtion låg. Han menar att just ersättningssystemet driver fram så här mycket läkarbesök.

– Det vågar jag inte säga. Visst, vi har skjutit till mycket pengar, det har startats 40 nya vårdcentraler och det har blivit intressant att träffa patienter. På andra håll kanske man inte har så bra öppettider att patienten når fram.

Kommer ni att ändra ersättningssystemet?

– Ja, vi vill att man i större utsträckning ska få betalt utifrån patientens vårdbehov. I dag får man samma ersättning oberoende av hur mycket tid ett besök tar i anspråk. Kanske ska man öka ersättningen för äldre med många diagnoser. Och sänka den för sådana som jag, mitt i livet, som kommer med en öroninflammation.

– Jag tycker att vi gick från en väldigt dålig modell före 2007 till en mycket bättre. Men jag sa redan från början att det här blir nog inte 100 procent rätt. Vi har fått fina resultat, men nu vill vi gå vidare.

Enligt landstingets egen analys finns det också en risk att patienter skickas vidare till specialister, bara för att husläkaren ska slippa betala för läkemedel och medicinsk provtagning. Vad vill du göra åt det?

– Ja, det får vi titta på när vi utvecklar ersättningssystemet. Var ska kostnadsansvaret ligga för specialläkemedel och undersökningar? I alla system finns risken att det uppstår avarter. Då får man diskutera; okej, vad gör vi åt det här? Om det visar sig att det är så här.

Varför klarar Stockholm inte att ge minst 70 procent av patienterna en operation/behandling inom 60 dagar?

– Visst känns det tråkigt att vi inte nått ända fram. Men många stockholmare väljer själva att vänta. Och vill man vänta på en särskild doktor så tycker vi att man ska ha rätt att göra det. Den valfriheten vill vi inte tumma på för att klara regeringens kömiljard. Samtidigt har köerna verkligen kortats på en rad områden. I juni 2008 väntade exempelvis 1.007 personer mer än 90 dagar på en gråstarrsoperation, i juni 2011 var det en person.

Till sist, vad är du mest nöjd med när det gäller sjukvården i Stockholm?

– Att vi har en så fantastiskt fin kvalitet i vården. Vilket beror på alla de bra möten som uppstår mellan våra duktiga medarbetare och Stockholms patienter.