Det engagemanget har lett till att Rinkebyskolans nior har höjt sina betyg tre år i rad – och att alla elever som gick ut 2010 har fortsatt till en gymnasieutbildning.
På måndagskvällen kunde man från stora delar av Västerort se en polishelikopter hovra över Rinkeby; ett 50-tal ungdomar hade som svar på en polisinsats orsakat upplopp.
På tisdagsförmiddagen sitter ett 50-tal knäpptysta elever i Rinkebyskolan och lyssnar på en engagerad lärare. Ändå är det den förstnämnda klicken som får sätta bilden av Rinkeby som boplats och förort – inte ungdomarna som gör något som de flesta av oss aldrig skulle ha kommit på tanken att göra i 15-årsåldern: självvalt gå i lovskola.
– Det har blivit tradition att eleverna frågar om vi kan hjälpa dem att höja sina betyg på loven och vi ställer upp. Det finns det all anledning att göra. På åtta dagar får de lektionstimmar som motsvarar mer än halva terminen, förklarar Amir Zarifi, lärare i matematik, NO och teknik.
Vid parkeringsplatsen utanför skolan, bakom ett grönfärgat konstverk till metallfasad, möts besökaren av Rinkebyakademien. Fastigheten brändes ned sommaren 2010 men byggdes snabbt upp igen och kunde ett år senare återinvigas av prins Daniel.
I receptionen träffar vi skolans rektor Börje Ehrstrand. Han är invandrad från Finland och föddes under Lapplandskriget, när finska trupper av Sovjetunionen tvingades fördriva tyskarna ur landet.
Utan jämförelser med flyktingar och invandrare i övrigt kan man konstatera att finnar – ofta fattiga arbetare på jakt efter en stadig inkomst i ett land som inte hade slitits sönder av krig – inte alltid fick det bästa bemötandet i Sverige.
Kanske är det Börje Ehrstrands egen resa, med första anhalt i Sverige 1968, som är fundamentet i hans syn på kunskapsinhämtning: språket är nyckeln till allt. Det är han långt ifrån ensam om att tycka. Skillnaden är att Ehrstrand aktivt har satsat på tanken.
– Skolbiblioteket var förfallet när jag tog över här 1989. Jag såg till att vi blåste ut tre klassrum, anställde en bibliotekarie på heltid och i dag har vi alltid de senaste böckerna, säger han stolt medan han visar runt.
Nu läser Rinkebyskolans elever mest i hela landet, hävdar Börje Ehrstrand – i snitt 20 böcker per elev och år.
– Boksatsningen är räddningen. Det ger eleverna förmågan att klä sina tankar och känslor i ord. Den som kan prata och argumentera mår alltid mycket bättre än den som inte kan sätta ord på vad han eller hon känner. Det är också grunden till att lära sig matematik. Läsningen är ett medel i målet att höja betygen i alla ämnen.
Skolan är även noggrann med att förbereda ungdomarna för livet bortom schemats rutnät. Det görs bland annat med hjälp av externa aktörer. Genom Svenska Akademien kommer Nobelpristagaren varje år till Rinkebyskolan, senast Tomas Tranströmer. Företag erbjuder praktikplatser och företagsledare stöttar eleverna genom Rinkebyakademien.
Ett teknikföretag lägger mer än 200 konsulttimmar per år på att låta sina civilingenjörer, från olika delar av landet, besöka skolan.
Andra viktiga delar är att eleverna själva får sanera klotter och ta ansvar för sin skolmiljö och att få så många föräldrar som möjligt med på tåget.
Sammantaget ska det leda till kunniga, ambitiösa unga vuxna med hög social kompetens. Statistiken ger satsningen rätt – de senaste tre åren har högstadieeleverna varje år höjt sina betyg. Förra året gick 100 procent av niorna vidare till någon form av gymnasieutbildning.
Detta i ett område som får bära en vansinnigt stor del av stadens flyktinginvandring.
Resultaten i utbildningsförvaltningens Stockholmsprov pekar visserligen på att Rinkebyskolan är för generös med betygen i matematik men Börje Ehrstrand menar att det är felaktigt. Provet görs på gymnasiet och jämförs med slutbetyget i nian.
– Vi har följt de nationella proven och betygen i matematik och där har vi en hög överensstämmelse. Vi har väldigt mycket stöd av modersmålslärare i Rinkebyskolan. Det kanske de inte har på gymnasiet, funderar han.
På nedre botten kommer vi så till de där eleverna som har valt att lägga jullovet på plugg. Jag har aldrig tidigare befunnit mig i ett så tyst och koncentrerat klassrum. Det är inte tu tal om att eleverna har respekt för läraren Amir Zarifi, som även han frivilligt tillbringar sitt lov här.
Så varför gör niorna detta?
– Vi vinner på det, konstaterar en av eleverna, Omid Panaw, 15, och får medhåll av sina jämnåriga kamrater Eren Yilmaz och Ismahan Elmi.
Alla tre bedyrar att jullovet till och med blir roligare när de får tillbringa det med sina kompisar i skolan. Yilmaz hävdar att de ”inte har tid att vara hemma” och Elmi menar att de annars antagligen skulle sitta hemma och titta på tv.
– Den tid vid lägger nu får vi tillbaka i framtiden, svarar hon och rycker på axlarna som att det är en meningslös fråga.
De är brutalt medvetna om den skarpa konkurrens som råder och är beredda att göra det som krävs för att bli slagkraftiga på arbetsmarknaden. Och möjligen förändra bilden av förorten på vägen.
– Vi vet att den inte stämmer och det här är vår chans att visa den andra sidan. All kärlek som finns i Rinkeby, hur vi hälsar på varandra som bröder och systrar. Vi vill bevisa att det finns människor som satsar, säger Eren Yilmaz.