Miguel Jaramillo har inom de nationella åtgärdsprogrammen för hotade arter arbetat med att inventera värdefulla jätteträd i över fem år, både med måttband ute i ekhagarna och som koordinator bakom ett skrivbord på länsstyrelsen. I projektet har till i dag 24.000 träd i Stockholms län inventerats och 11.000 av dessa klarar gränsen för jätteträd – grövre än en meter i diameter vilket betyder mer än 314 centimeters omkrets en dryg meter över marken. De allra flesta av jätteträden är ekar.
– Vi har ett stort ansvar för ekarna eftersom vi har ovanligt många platser med riktigt gamla ekar i vårt län, betonar Miguel Jaramillo. Han visar en karta där många av de viktiga ekmiljöerna ligger som band längs Mälarens och Saltsjöns stränder. Ekbackarna är rester från ett gammalt jordbrukslandskap där hagarna betades av djur. De blev kvar kring slott och herresäten men har genom decennierna minskat i omfång när Stockholm växt.
Vid Johannelund som ligger vid Ulvsundasjön nära Traneberg finns en typisk ekmiljö kvar. Här fanns det långt framskridna planer på bostäder fram till 60-talet. I dag är flera äldre gårdsbyggnader k-märkta och de som tycker att strandområdet passar bättre som bostadsområde får nog vänta till dess Bromma flygplats försvinner. Flygplanen går ganska nära topparna på de ekar som stod här 300–400 år innan människan lyckades flyga med motorkraft.
Miguel Jaramillo stannar vid en åldrig bjässe med grov bark, flera hål och en ganska tunn krona av kvistar. Den står intill en av många låga kontors- och industribyggnader som ligger i en svacka i haglandskapet.
– Den växer inte längre, men kan stå i 200 år till och är oerhört värdefull för insekter, säger Miguel Jaramillo.
En bit därifrån står en riktig åldring till ek med två små grentofsar längst upp och plats för en trädinventerare i den ihåliga stammen.
– Den här är i sista stadiet. Stammen är bara ett skal och insektslivet är inte längre lika rikt, förklarar Miguel Jaramillo.
I framtiden är det inte alls otroligt att de som styr Stockholm tycker att industriområdet är lite för ruffigt för att ligga så nära Stadshuset. Då kan det bli ett nytt bostadsområde som sannolikt knaprar i sig en del av ekarna.
Ett annat hot mot eken syns tydligt vid en av de ekklädda kullarna. De vida knotiga ekkronorna sticker upp ur ett hav av sly, mest sälg och asp, som år för år tränger in mot ekstammarna och växer uppåt så att de ger mer och mer skugga. En ek behöver ljus och rymd omkring sig för att trivas och har svårt med konkurrens från andra träd.
– Det behöver röjas här. Speciellt för att det är en sydsluttning och de insekter som är beroende av ekar gillar värme, konstaterar Miguel Jaramillo som räknar med att 30 procent av ekmiljöerna i länet är i behov av rejäla röjningsarbeten, för 10 procent är behovet akut.
Två av de tre stora hoten mot eken – bebyggelsens expansion och igenväxningen – är påtagliga vid Johannelund. Det tredje hotet – dålig föryngring – finns inte här, om man nu inte hugger bort alla unga ekar för att ge gamlingarna ljus.
– Men annars är det stor brist på unga ekar. Vi är ganska bra på att skydda och vårda de gamla träden, men tänker inte så mycket på att se till att det finns gamla ekar om 200–300 år, säger Miguel Jaramillo.
Inventeringen som pågått i fem år har betat av alla kommuner i länet utom sex: Södertälje, Haninge, Nynäshamn, Nykvarn, Salem och Sundbyberg.
Miguel Jaramillo har fått många samtal från allmänheten om stora träd. Han är övertygad om att människor i allmänhet är väldigt intresserade av träd och av att bevara jätteträd. Han ser också att den omfattande inventeringen ger resultat i samarbetet med kommunerna.
– I regel är kommunerna beredda att ändra planer som skulle skada miljöer för ekar och andra värdefulla träd, säger Miguel Jaramillo.
Ute på landsbygden är granen ett dödligt hot mot ekmiljöerna. Här i Johannelund ser vi inga granar, de har genom åren röjts bort. Från en ektopp hör vi en nötskrika, den varelse som vi nog har mest att tacka för att ekmiljöerna alls föryngras.
– Nötskrikan gräver ned ekollon och glömmer sedan gömställena. Men nötskrikan behöver granskog för att häcka så att fälla alla granar i ett stort område för att rädda ekarna är den dålig lösning, betonar Miguel Jaramillo.