Förra veckan hängde jag med kungen i Kista. Denna vecka har jag träffat de hemlösas konung i Stockholm. Han heter Sten Hurtig (efternamnet är inget skämt) och hans slott är ungkarlshotellet Pelikanen på Östgötagatan. Där bor han sedan knappt två månader tillbaka. Sedan ett år tillbaka är han ordförande i De hemlösas förening i Stockholm. Föreningen är relativt nybildad och har precis fått en egen lokal i Gröndal.
Det är inte första gången som hemlösa slår sig samman och försöker göra sina röster hörda. Det brukar för det mesta sluta i fiasko. Sten Hurtig har dock kommit på en lösning, alla i styrelsen måste vara hemlösa bortsett från kassören.
- Är kassören också hemlös brukar det alltid sluta illa, säger Sten och suger på sin cigarett.
Han är 75 år och säger utan att hymla att han är alkoholist. Han jobbade i restaurangbranschen men hamnade fel och har bott på samtliga härbergen i Stockholm. Han ger mig en lista med föreningens krav. Första punkten är: "Bostäder åt alla."
Det är inte lika enkelt som det låter.
För att få en bostad måste man vara nykter eller drogfri. Av Stockholms omkring 3.000 hemlösa är 80 procent missbrukare. För att överleva på gatan "måste" man, enligt många hemlösa, dricka eller knarka.
Det blir ett klockrent moment 22.
Det finns ytterligare ett.
Nästan alla tycker det är hemskt att det finns hemlösa. Nästan alla tycker att problemet ska lösas, dock inte just precis där jag bor.
Ett självupplevt exempel: För ett drygt år sedan bodde jag i en kontorsfastighet nära centralen på Dalagatan. Det var bara på min enda våning som det fanns tre lägenheter. Då och då brukade narkomaner komma in i trappan och lägga sig utanför vindsdörren ovanför mitt sovrum och injicera amfetamin eller heroin. De vägrade berätta vad de tog när jag bad dem gå. De bara låg där och njöt drogens storslagna effekter utan att ha någon som helst kontakt med omvärlden.
Det var mycket obehagligt.
Många stockholmare i stadens kärna kan berätta liknade historier.
Stockholms starka kvinna Annika Billström har i ett av sina otaliga vallöften lovat att antalet hemlösa ska minska med hälften.
Hur det ska gå till är en smula oklart.
Förr satsade socialdemokratin på social ingenjörskonst. Det innebar att man kastrerade folk som man tyckte stack ut och inte arbetade tillräckligt flitigt. Läs mer i Maciej Zarembas utmärkta bok "De rena och de andra".
I USA:s största stad New York kör man sedan många år med taktiken nolltolerans. När jag besökte New York i slutet på åttiotalet bodde hundratals människor på varje gata. Tio år senare bodde där inte en käft. Var alla blev av har jag ingen aning om, men säkerheten ökade och turisterna flockades som aldrig förr.
Att arbeta med hemlösa är ett många gånger tröstlöst arbete. En kollega som skrivit mycket om hemlösa berättar:
- I början var jag mycket positiv, de var goa roliga gubbar som berättade kul historier, men efter ett tag upptäckte jag att de hade sumpat en miljon chanser. Samhället gör mycket för de hemlösa. Man tröttnar lite.
Alla i Stockholm kan få tak över huvudet. Det finns härbergen till alla, men det finns hemlösa som inte vill dela sovrum med två alkoholister och en psykiskt sjuk man. Det leder till att det finns 150-300 uteliggare.
Ibland känns det som om systemet har accepterat denna siffra utan att våga stå för det. Om jag har fel, varför händer det då så lite i frågan? Det är bara när uteliggarna bygger små kåkstäder som politiker ryter till och kräver att polisen ska ingripa.
Någon borde ha rutit till för länge sen.
Om Thor Modéen åkt mindre taxi och gått mer i sina trappor hade han levt lite länge. Thor Modéen blev 52 år gammal. Ena dagen läser man i DN att polisen kör runt i svindyra bilar. Nästan morgon läser man i DN att polisen i Stockholm kommer att köra på kredit hela nästa budgetår. Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att ana ett visst samband. Om tio år kommer det inte att finnas några landsting i Sverige. All sjukvård kommer att bedrivas i statlig eller privat regi. Ordet landstingsskatt kommer att vara ersatt med ordet försäkringsavgift. Det är ganska många som har skrivit till mig och berättat att busskorten på andra platser än i Stockholm kostar betydligt mer och ger betydligt mindre resande. SL-kortet är med andra ord fortfarande ett fynd, hävdar människor bosatta i Uppsala och Lund och hela SL:s marknadsavdelning. Tyvärr gör det inte livet billigare i Sveriges sämsta studentstad: Stockholm. En billig, bra och fungerade kollektivtrafik som kör dygnet runt är förutsättning för urbant liv. Fortsätt och skriv.