Där det tidigare legat ett gytter av gamla nedgångna hus med bostäder, butiker och hantverkslokaler stod nu ett 18 våningar högt hus med kontor och butiker.
– Stockholm var tidigt ute med höghus. I USA dröjde det till mitten av 50-talet innan man kom i gång efter den ekonomiska krisen på 30-talet, säger Anders Gullberg, forskningschef vid kommittén för Stockholmsforskning. Han nämner Kungstornen på 20-talet och Bonnierskrapan på 40-talet som exempel på detta.

Vid invigningen var endast det första av de fem höghusen färdiga. Först 1963 var höghusraden komplett.
Själva invigningen förrättades av kungen i närvaro av prinsessorna Margaretha, Désirée och Birgitta. Drottning Louise skulle ha varit med, men hon hade ont i foten och stannade hemma.

Inför invigningen hade arrangörerna laddat upp med paraplyer ”för säkerhets skull” och det var nog tur för att det kom att bli ett riktigt aprilväder den 12 april 1959 med ömsom regn, ömsom snö.

Men allt var inte nytt på Hötorget. Torghandeln hade funnits där sedan mitten av 1600-talet, Konserthuset stod klart 1926 och PUB-huset hade påbörjats redan 1916.
Saluhallen under själva torget hade öppnat redan hösten 1958 och här är mycket sig likt om man får tro Leif Andersson, som ärvde G Nilssons Livs av sin far Henry. Leif var bara 17 år när han började sälja grisfötter, isterband och julskinkor. I dag står även Leifs son Jonathan bakom disken.
– Visst har det hänt mycket under de här åren, säger Leif Andersson. Förr var det mest hemmafruar som kom hit. Nu är det fler män som handlar mat. Mest kräsna killar mellan 25 och 50 som verkligen vet vad de ska ha.

På torget står Christina Stigenberg, som sålt blommor här sedan 1967. I ena hörnet av ståndet har hon en sektion med påskris i alla färger, men det är ingenting mot hur det var förr. Då var Hötorget ett enda hav av fastlagsris så här års.
Christina Stigenberg är glad över mångfalden på torget. Hon säger att Hötorget oförtjänt fått dåligt rykte.
– Det har blivit bättre. Kvaliteten har höjts de senaste två åren, säger hon.

Alla höghusen var byggda när dessa båda handlare kom till Hötorget, men det tog många år innan arkitektritningarna blev verklighet.
Redan 1928 presenterades de första skisserna. Det var Axel von Schmalensee som i sitt examensarbete vid Konstakademien lanserade nio skyskrapor, placerade tre och tre mellan Klarabergsgatan och Konserthuset. Detta hamnade dock i byrålådan liksom Markelius förslag på låghusbebyggelse.

Stockholms handelskammare, som brukar ha synpunkter på det mesta, var än för än mot det nya city.
– På 40-talet var man för eftersom handlarna behövde nya affärslägen, men i början av 50-talet blev de oroliga dels för att rivningarna skulle gå för hårt åt handlarna dels skulle det inte bli några evakueringsmöjligheter, säger Anders Gullberg, som 2001 kom ut med ”City – drömmen om ett nytt hjärta” i två delar.

Dessutom skulle det bli för dyrt och Gösta Bohman, vid den tiden sekreterare vid Handelskammaren (senare moderat partiledare), var kraftigt emot. Protesterna från arkitekter och kulturpersonligheter var högljudda mot rivningen av byggnader som Tobias Sergels ateljé och Betlehemskyrkan.

Skönhetsrådet protesterade ”å det bestämdaste” eftersom bebyggelsen skulle bli alldeles för tät.
Det var flera som var emot förslaget eftersom det förutsatte att man byggde en trafiktunnel. Den smögs så småningom in i förslaget.

Hötorgsskraporna, en av Stockholms mest kända silhuetter byggdes och dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larsson (FP) kallade husen ”de fem trumpetstötarna” ett epitet som lever än. För visst kom dessa höghus att låta höra talas om sig.