– När jag hittar personliga föremål får jag ståpäls, säger arkeologen Karin Sundberg.
Stockholms åldrar blottläggs i det djupa hålet vid Riddarholmens södra kaj. För varje meter som tunnelbyggarna gräver sig neråt kommer arkeologerna från Sjöhistoriska museet längre bakåt i tiden och får veta mer om stadens historia.
– Det är sällan man har ett så stort schakt mitt i Stockholm och kan komma ner till de här nivåerna, säger Marcus Hjulhammar, arkeolog och den som leder utgrävningen av det 1.500 kvadratmeter stora området.
Dragningen av Citybanan kräver en rad tillstånd och byggarbetet vid schaktet styrs av kulturminneslagen. Länsstyrelsen ger direktiv och Sjöhistoriska dokumenterar i samarbete med Stockholms Stadsmuseum. Utgrävningen kräver också ett nära samarbete mellan arkeologerna och JVS, det företag som Trafikverket valt ut som byggentreprenör.
– Även om de hittar en båt räknar vi med att klara tidtabellen, säger byggledaren Bengt Stålbo.
Han måste hela tiden hitta speciallösningar, bland annat för att flytta maskiner och annan byggutrustning till och från schaktet utan att den historiska miljön tar skada.
– Vi spränger bara på nätterna. Under dagtid har de domstolsförhandlingar på Riddarholmen och då vill de inte bli störda.
Så här långt har arkeologerna kommit ner till tio meters djup i schaktet där den 300 meter långa tunnel som sänks ner i Riddarfjärden ska knytas samman med Citybanans bergtunnel under Riddarholmen.
När grävarbetet är klart, i bästa fall om en dryg månad, och efter kompletterande sprängning i berggrunden blir gropen 26 meter djup.
Ju längre ner i marken man kommer desto mer ökar trycket från vattenmassorna utanför schaktet. För att inte väggarna ska rasa ihop löper järnrör tvärs över hålet som väldiga stag. Ett hammarband i betong ger extra skydd. Schaktmassorna lyfts upp och lastas på pråmar som skickas till Ulvsunda.
– För oss är det spännande att följa arkeologernas arbete. Vårt samarbete visar också hur komplicerat det är att bygga en pendeltågstunnel rakt igenom Stockholm, säger Bengt Stålbo.
Så här långt har tidsresan nått till slutet av 1860-talet. Det var då kajen fylldes ut för att klara ångbåtstrafiken, som blivit allt livligare i staden. Karin Sundberg jobbar med sin skärslev i de grushögar som byggnadsarbetarna lämnat efter sig. För några dagar sedan hittade hon ett fickur som hon tror att någon kan ha tappat i vattnet. Paraplyer och puderdosor vittnar om att kvinnor vid den här tiden började resa på ett annat sätt än de gjort tidigare. Frigörelse och jämställdhet började slå rot i Stockholm.
– När jag hittar personliga föremål som någon kanske har haft i fickan får jag ståpäls. Då kommer man nära människor och det är det som ger mig kickar i arbetet, säger Karin Sundberg.
Hon ser fram emot de närmaste veckorna när stormaktstiden och det medeltida Stockholm visar sig i jordlager och gammalt fyllnadsmaterial. Kanske dyker det även upp fynd från vikingatiden. Då kommer tre grävlag från Sjöhistoriska att jobba i skift mellan klockan 7 och 23, för att säkra det maritima kulturarvet.
Riddarholmen har alltid varit en central plats i Stockholm och innan holmen blev säte för domstolarna låg här ett gråbrödrakloster.
Det historiska arvet har varit en utmaning även för byggherren trafikverket.
– Om tunneln hade byggts ute på landsbygden skulle arbetet ha gått dubbelt så fort och blivit bra mycket billigare, konstaterar Anders Sahlstrand, informatör på Trafikverket.