- Idrotten är identitetsskapande och det är svårt att få plats med flera starka identiteter, både som homosexuell och som idrottare. säger Sofia.
Hon har erfarenhet av att idrotta och inte våga stå för att vara homosexuell. I sin hemstad Sundsvall tävlade hon i SM för juniorer. Men hon kände sig "obekväm i idrottssammanhang" även om hon försökte passa in "för fulla muggar".
- Jag hade aldrig vågat komma ut inom idrotten. Det var för mycket homofobiska skämt om bögar och fjollor.
Sofia har en teori till varför det i dag, på elitnivå, inte finns många öppet homosexuella idrottare.
- Många slutar innan för att de inte känner sig bekväma i sammanhanget och det blir jobbigt i längden att antingen osynliggöra en del av sin identitet eller låtsas som om man inte tar åt sig av homofoba skämt.
Men varför då sport som genomgående tema?
- Vi vill uppmärksamma heteronormativiteten inom sporten, det vill säga att man antar att någon är heterosexuell tills motsatsen bevisats. Heteronormativiteten märker man också överallt annars i samhället och varje dag.
Sofia tar ett exempel och berättar om en broschyr för hur man hittar rätt i Solna centrum, ett ställe i närheten av hennes jobb. Den pryds av en man och en kvinna som kysser varandra.
- Genom sporttemat vill vi belysa och göra något åt detta inom idrotten. Idrotten är ju Sveriges största folkrörelse och hur fort man springer eller hur högt man hoppar hänger inte ihop med den sexuella läggningen.
- Är idrotten diskriminerande så är det en arena som en stor del av befolkningen inte får tillträde till, säger Sofia.
Hon betonar att sport är kul och ser fram emot Stockholm Priders fotbollsmatch mot Stockholm Snipers. En match hon spelar trots att hon inte kan reglerna eller någonsin spelat fotboll.
I sitt lag har hon invigningstalaren och före detta fotbollsproffset Glenn Hysén som lagkamrat.
Varför valde ni Hysén som invigningstalare, han kan väl inte vara väl sedd i homokretsar efter att ha gett en tafsande man ett ordentligt knytnävsslag?
- Händelsen på toaletten får stå för Glenn Hysén själv. Han blev sexuellt ofredad och valde att hantera det på det här sättet. Han är också en idrottspersonlighet som uttalar sig om frågor som rör homosexuella, bisexuella och transpersoner och som vågar utvecklas i sitt tankesätt.
Sofia plockar upp alla de programblad som visar på över 100 seminarier som hålls under veckan på Pride House, det vill säga Södra teatern. Teatern har hyrts in sedan Mariaskolan blivit för liten för alla de åhörare som velat men inte kunnat komma in på seminarierna. Det är 70 sidor Sofia bläddrar fram och tillbaka i medan hennes lilla röda mobiltelefon då och då avbryter henne.
Hon har bladen fint ihopbundna med gröna snören, som den strukturerade person hon är. Hon är utbildad sociolog och har arbetat med utvärderingar, till exempel av storstadssatsningen och av det psykosociala stöd som gavs svenskar drabbade av flodvågskatastrofen.
Fram till för en vecka sedan dubbeljobbade hon, med festivalen och med sitt arbete som handläggare på Migrationsverkets mottagningsenhet i Solna.
När hon tar upp sin lilla röda, blanka fickalmanacka är det svårt att förstå att hon inte behöver en mycket större.
Men hon kanske valt den för att den är så fint röd. På samma sätt som hon väljer kläder med mycket färger. Lite spektakulära, ofta med både maskulina och feminina inslag. Hon syr själv, helst utan att utgå från något mönster.
Om hon tänker fritt kring sin outfit så känns hon desto mer bunden och diplomatisk i sina svar när frågorna är påträngande och kontroversiella. Till exempel om Bris, som är emot homoadoptioner, men som indirekt får penningstöd av festivalen vid en auktion. Hon blir länge tyst och säger sedan:
- Organisationen tar inte fullt ansvar för vad enskilda aktörer gör. Eftersom Bris används i debatten mot homoadoptioner känns det inte kul, men Bris är en viktig aktör och det är viktigt att de är med i de här sammanhangen.
Hon är försiktig när hon uttalar sig om säkerheten runt Prideparaden, där en funktionär för ett par år sedan brutalt misshandlades av skinnskallar.
- Just nu finns det ingen hotbild mot oss, konstaterar hon och nämner i samma andetag att dialogen med polisen är bra och 250 Pridevolontärer kommer att röra sig i och runt tåget.
Att hatbrotten ökar ser hon allvarligt på. Hon tror det beror på att fler och fler vågar anmäla hatbrott och att det i sin tur beror på att fler och fler är öppna som homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Har du själv råkat ut för något?
- Ja, det är klart att jag råkat ut för konstiga saker, men aldrig våld. Som när jag skulle hyra en lägenhet och sade till uthyraren att jag skulle bo där med min flickvän. Senare kom uthyraren tillbaka och sade att han inte var intresserad av oss som hyresgäster. Det är klart att sånt är jobbigt.
Sofia Sjöö säger att hon är en politisk person och att Pridefestivalen är en politisk festival. Hon förklarar:
- Det finns exempel på frågor som kommit upp i Pridesammanhang och sedan dykt upp långt senare som politiska frågor, säger hon och nämner homoadoption och partnerskap.
Det verkar som om festivalen är uppdelad i en politisk Pride House-del och en glammig, öldrickande, schlagergastande Pride Park-del i Tantolunden. Är det så?
- Nej, de båda delarna kompletterar varandra. Genom Pride House sprider vi kunskap, man kan säga att det är ett forum för att lära oss mer om oss själva.
Sen finns det en stor grupp homosexuella, bisexuella och transpersoner (som brukar förkortas hbt) som älskar schlager.
- Hbt-personer har aldrig varit en grupp, bara i det allmänna medvetandet. Vi utgör ett tvärsnitt av befolkningen. En hbt-person behöver inte vara politiskt engagerad, utan kan nöja sig med att leva sitt eget liv.
Årets Prideschlager är en glammig låt som heter "I´m gay". Sofia tycker att refrängen sätter sig som "klister i huvudet" och ska tanka ner den som ringsignal till sin mobil.
Men är det politiskt korrekt i dag att använda ett ord som gay?
- Självklart är det problematiskt eftersom det varken inkluderar bisexuella eller transpersoner. Och delvis kan jag ställa mig bakom kritiken mot låtens titel. Här fokuserar man på enkelheten och klatschigheten i ordet gay. Själv försöker jag blanda ord som homo, gay, flata, lesbisk om mig själv, men jag är ju också bara just "gay".
När Sofia Sjöö i mars valdes till Pridegeneral, eller mer korrekt ordförande i föreningen Stockholm Pride, så väjde hon inte för den roll i rampljuset det innebär. Hon tycker det är lite läskigt men det är ett roligt uppdrag att så tydligt få påverka festivalen.
- Jag tycker så himla mycket om synligheten under festivalveckan, att det finns folk med festivalens plastband runt handleden överallt. Shit, tänker jag. Vi är så himla många.
För henne personligen har det varit en delat positiv och negativ erfarenhet att bejaka och gå ut med sin sexualitet. Egentligen har hon gjort det i omgångar.
- Första gången tror jag att jag sade till mina föräldrar att jag var bisexuell och när jag tänker efter tror jag aldrig att jag använt ordet homosexuell till dem. Det jobbigaste var att mina föräldrar bemötte mig med tystnad. De sade att det var okej men efter det var det knäpptyst. Jag var 21-22 år då. Av kommentarerna från mina föräldrar förstod jag senare att det inte alls var okej och då blev jag arg. I dag är det uppenbart för dem att de inte kan göra något åt det och de kommer till festivalen.
Trots att det var länge sedan Sofia gick i sjuan, och var förälskad i en av tjejerna i nian som stod i rökrutan, tycker hon fortfarande att det är "småjobbigt" att behöva säga att hon har en flickvän.
- Inte för att jag skäms men för att det handlar om att "korrigera" folk.
När Migrationsverket gjorde en anställningsintervju med henne deklarerade hon öppet att hon är homosexuell.
- I vardagen tar jag alltid diskussionen när det handlar om förtryck och hbt-saker.