Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
STHLM

Husby - ett år efter kravallerna

I dag är det ett år sedan polisen sköt ihjäl en 69-åring man i Husby. Dödsskjutningen blev den tändande gnistan till de upplopp som kom att pågå under en vecka, spred sig till flera stadsdelar – och gav eko i hela världen.
Kravallerna kostade samhället drygt tio miljoner.
Men inte mycket har förändrats. Förutom att alla är på tå.

Röken var tjock, svart. Den steg i pelare och då och då hördes smällarna av exploderande bensintankar.

De första två nätterna av stenkastande upplopp, vandalism och massgripanden hade lagt sig och var nu ersatt av något annat.

Ett slags tystlåten, sorglig terrorbalans – betraktad av stora skaror av nyfikna, besvikna, arga och frustrerade människor i alla åldrar. Nästan uteslutande av manligt kön, dock.

Och om ingenting annat, så var nu åtminstone nästan hela världens blickar riktade mot Husby, den lilla, men kompakta förorten i nordvästra Stockholm.

Förortskravaller i trygga, toleranta Välfärdssverige – hur kunde det hända?

Kanske var det för dessa mediala blickar som det brann de sista dygnen, kanske inte, ingen vet riktigt.

Allt det där är ett år sedan nu. Ett år sedan en dryg vecka av upplopp som skakade om hela stadsdelen och fick folk att av olika anledningar vallfärda dit.

Dessutom spred sig farsoten, till andra stadsdelar, kommuner och städer.

– Vi blev helt tagna på sängen, säger Per Granhällen, brottsförebyggande samordnare i Rinkeby-Kista, stadsdelen som Husby tillhör.

Han är inte den enda som säger det. Polis, fältassistenter, skola – säger samma sak.

De såg det inte komma. Var det någonstans den sociala oron pyrde var det i Rinkeby och Tensta, inte i Husby.

Men över upplopp styr ingen. Och även om man påstår sig ha blivit tagen på sängen så råder även det förhållandet att få i efterhand säger sig vara förvånade över att det skedde.

Det har hänt förr, ja, det händer i stort sett hela tiden, men i betydligt mindre skala.

– När jag först fick höra talas om det, tänkte jag ”jaha, nu händer det. Igen.”, säger Jonas, en före detta närpolis som jobbat i Husby.

Han har slutat, hoppat av. Han tröttnade på känslan av att inte komma någon vart med sitt relationsbyggande till den del av befolkningen som betraktas som ung och marginaliserad. Att unga killar han upplevde att han hade bra, företroendeingivande snack med kastade sten i ryggen på honom när han vände sig om för att gå.

När han slutade, innan kravallerna utbröt, kände han ett slags sorg.

– Det är bara tillfälligheter som avgör. Någon hittar en anledning att dra i gång, sedan är det svårstoppat. I det här fallet kände säkert många dessutom en allmän rastlöshet inför sommaren, funderar han.

Upploppen sammanföll också med att många av de poliser som jobbat länge i stadsdelen precis som Jonas, tröttat och lämnat. Någon närpolisverksamhet värd namnet fanns inte längre och de boendes kontakter med förbipasserande utryckningsstyrkor tenderade att bli mer konfrontativ.

Jonas suckar:

– Det är som att vad vi än gör så kommer det här hända med jämna mellanrum. Det är lättantändligt.

Tillfälligheter som styr, alltså. I det här fallet sades polisens ihjälskjutning av en 69-årig man i hans eget hem vara den tändande gnistan.

Mannen sköts till döds den 13 maj. Polisen förnekade först att han hade avlidit och gick till och med ut med de felaktiga uppgifterna i medierna. Förtroendet för polisen, som redan var lågt hos delar av befolkningen, sjönk ytterligare en bit.

– Jag ska vara ärlig, jag tror inte att någon egentligen brydde sig särskilt mycket om 69-åringen, det var ingen som kände honom. Men det blev en droppe som fick bägaren att rinna över, ett slags bevis för framför allt de yngre att polisen trakasserar människor bara för att de bor just här, säger Dejan Stankovic, chef för preventionsenheten i Rinkeby-Kista.

Upploppen startade sex dagar efter dödsskjutningen, den 19:e maj. Innan dess hade Megafonen, en organisation som enligt sin hemsida samlar unga förortsbor som kämpar för social rättvisa, arrangerat några demonstrationer och protesterat mot polisens påstådda brutalitet.

Ingen säger sig veta om det påverkade utvecklingen, men så väl polis som socialtjänst och brottsförebyggare i området tror att Megafonens inblandning fick vissa att både inspireras och låta sig övertygas om att det var rätt att vandalisera.

Första natten sattes ett antal bilar i brand och det kastades stenar mot polis. De som startade upploppen var ungdomar från Husby.

Sedan spårade det ur helt.

De som fortsatte sätta bilar i brand och vandalisera kom överallt ifrån. Få av dem hade några kopplingar till Husby.

Det blev långdraget, verkade organiserat – och det var det också i viss mån, via sms och sociala medier som Facebook och Twitter.

De ”lokala gräsrötter” som sedan försökte stoppa den skenande utvecklingen var ungefär samma individer som startade det hela.

– ”Våra” kids fattade att det gick för långt, att de som drabbades värst var Husbyborna själva. Efteråt var de stolta över att de hade en del i att det blåste över. Men då de hade förträngt att det faktiskt var de som startade det, säger en person som arbetar på fältet i Husby.

Och nu då? Vad har hänt? Vilka spår har upploppet satt i Husby?

Inte särskilt många, om man får tro socialtjänst och polis. Det är business as usual. Det blev ”bara” ytterligare ett kors att bära, men det mesta i Husby återgick snabbt till vanlig vardag, enligt de flesta vi har pratat med.

Den före detta närpolischefen i Rinkeby, Johnny Lind, fick dock en bra skjuts på grund av upploppen. Lite i skymundan hade han sedan Rinkebyakademin brann sommaren 2010 jobbat på ett delvis EU-finansierat projekt om social oro i utsatta förortsmiljöer.

Efter Husby fick polisen själv upp ögonen för att det redan fanns mycket kunskap, så Johnny Lind fick göra större och snabbare slag i saken.

I dag används också den checklista som han tagit fram för att identifiera riskfaktorer för att upplopp ska uppstå varje vecka i stadsdelen. Polis, socialtjänst, brandförsvar och civila krafter träffas inför helger och ledigheter och kollar av läget.

Har polisen gjort någon insats i området som uppfattats som kränkande, diskriminerande? Har det kastats sten? Går det rykten i området? – det är den typen av frågor som kollas av. Ju fler ja-svar, desto högre risk för att det kan smälla.

– Vi är mer på tå nu, och det gäller alla inblandade. Men i övrigt har inte särskilt mycket förändrats, säger Johnny Lind.

Hans inställning har med hans grundsyn att göra: den sociala oro som leder till destruktivt beteende och till att unga människor medvetet väljer en kriminell attityd och avskärmar sig från samhället är långt ifrån i första hand en polisiär fråga.

– Jag har min karriär bakom mig, så jag kan vara lojal mot medborgarna och säga som det är, säger han och fortsätter:

– Om vi på riktigt vill förändra så finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten. Alla vet det. Ändå skickar regeringen ut integrationsministern så fort det har hänt någonting. Det är obegripligt.

Ali Abdu, 26 och Sabrin Nekach, 21 nickar. Ser man inte den frustration som kommer sig av socioekonomisk utsatthet är man blind och om samhället fortsätter att konstgjord andning är lösningen tror man fel.

Ali Abdu har bott i Husby i sex år, Sabrin Nekach i hela sitt liv. Sommaren efter kravallerna blev de ungdomsvärdar i området, anställda av stadsdelen.

– Det finns så mycket kärlek här. En speciell samhörighet, folk som verkligen bryr sig, säger Sabrin.

Hon sörjer att så få ser det Husby som hon känner.

– Folk utifrån får en bild när man säger ”Husby”, det har alltid varit så. Men vi som lever här vet vilken kraft det finns, säger hon.

Ali förklarar:

– Man blir berörd av allt skitsnack. Ibland får det en att koka inombords.

Ali och Sabrin pluggar. Ali är snart färdig med sin lärarutbildning, han ska undervisa i idrott och engelska. Sabrin har precis sökt socionomutbildningen. Båda har haft småjobb här och där. Sabrin på posten och Ali på Posten och SL.

– Det finns jobb att få om man söker. Det finns fritidsgårdar, det finns föräldrar som stöttar. Allt det där svarta som hela tiden beskrivs är långt ifrån hela sanningen, säger Sabrin.

– De yngre här i Husby har förstått. De kämpar i skolan, de ser att det finns möjligheter. Det är den känslan vi måste pusha, fortsätter Ali.

När han och Sabrin hänger på sig sina jackor och möter det unga Husby på helgkvällarna ser de hopp. Och enligt Dejan Stankovic, chefen för preventionsenheten, som finns det just det.

– Vi har aldrig haft så mycket sociala resurser som nu. Fler fältare, fler sommarjobb, ett bra jobbtorg. Vi måste samordna resurserna mer, vi måste nå ut till föräldrarna, till de unga som behöver oss, säger han.

Det stora problemet är alltså inte resurserna, utan hur de används. Kombinationen med en utbredd brist på förtroende för myndigheterna är en stor stötesten.

– Vad ska jag känna när en kravall­­utrustad polis vrålar åt mig att gå hem när jag är på väg in i min egen portuppgång? Det hände flera gånger under kravallerna, berättar Sabrin för att illustrera det faktiska och frustrerande glapp hon upplever.

Enligt polisen brinner det fortfarande bilar i stort sett varje dag, så väl i Husby som i Rinkeby och Tensta. Skadegörelsen är fortsatt stor, brottsligheten ligger på ungefär samma nivå som den alltid har gjort, framför allt den som drabbar lokalbefolkningen.

Polisen ska möta upp genom en ny organisation som innebär att närpolisområdena ska slås ihop och bli till större så kallade lokalpolisområden. Till dem ska alla slags poliser kopplas, närpoliser, ingripandeenheter, utredare, spanenheter, ungdomssektionen.

I teorin kan det betyda att så småningom får 225 poliser Rinkeby-Tensta-Husby-Kista som arbetsområde.

– De resurser vi har ska ut, bli synligare. Som det är i dag kan vi inte ha det, säger Niclas Andersson, chef över närpolisen i Västerort och medger med andra ord att de satsningar som hittills gjorts misslyckats. Istället för närpoliser som inte är på plats ska det bli lokalpoliser som är på plats. Tidsplanen för detta är dock diffus, just nu letar polisen en lokal stor nog att rymma satsningen. Målet är att den ska ligga i Rinkeby.

Under tiden stretar övriga aktörer och medborgarna på. Och polisen Johnny Lind är övertygad om en sak:

– Min känsla är att acceptansen för vandalism och upplopp är mycket mindre i dag än tidigare. Så ska man säga det kommit ut någonting gott av kravallerna så är det väl det – att de goda krafterna fick mer kraft.

– Nu gäller det bara att ta vara på det också.

Husby då.

19 maj: Upploppen startar med bilbränder och stenkastning mot polis och tunnelbana.

20–24 maj: Upploppen tilltar i styrka, sprider sig till flera förorter, en polisstation slås sönder i Jakobsberg.

25 maj: Formellt misstänks 19 personer för brott, majoriteten tidigare dömda för brott och välkända av polis och sociala myndigheter.

Juli: Polisen räknar till 400 brottsmisstankar med koppling till kravallerna. 90 procent av dem läggs ner.

Polisen presenterar notan: 10 miljoner kronor för 11 000 övertidstimmar.

Brandförsvaret uppger att de hade extrakostnader på 100 000 kronor per dygn.

Oktober: Sammantaget har nu fyra personer dömts för inblandning i upploppen. En till sex månaders fängelse, en till samhällstjänst i 50 timmar, två till böter.

Husby nu.

Sex fältassistenter har blivit sju.

I stället för ett team av ungdomsvärdar finns det två. Varje lag består av fem ungdomar som arbetar kvällar och helger med att öka trivseln och tryggheten bland unga som vistas ute.

Fastighetsägarna samverkar för att ha bättre beredskap om det skulle hända något. Man har en gemensam bevakningstjänst, man verkar för att snabbt forsla bort bilar som brunnit och jobbar för att förstärka skalskyddet på källare, garage och bostadshus.

Inför varje helg används en gemensam checklista där polis, sociala myndigheter och ideella krafter går igenom risken för kravaller.

Fryshuset håller på att etablera en verksamhet i Husby.

Polisen gör en omorganisation som på sikt ska leda till större närvaro. På kort sikt innebär den dock att det numera inte finns någon polisstation alls i Rinkeby.

Fakta. Husby

Husby ligger i stadsdelen Rinkeby-Kista.

I stadsdelen bor det 48 300 personer. 80,8 procent av dem är födda i Sverige men har utrikesfödda föräldrar. I Stockholm totalt har 33,5 procent samma bakgrund.

Medelinkomsten för personer över 16 år är 211 800 kronor per år. I Stockholm totalt är medelinkomsten 323 500 kronor per år.

Den öppna arbetslösheten uppgår till 7,4 procent. Samma siffra i Stockholm totalt är 3,4 procent.

10,2 procent av befolkningen får socialbidrag. Motsvarare siffra för Stockholm totalt är 3,3 procent.

Valdeltagandet vid det senaste valet var 58,8 procent. I Stockholm totalt röstade 81,6 procent.

Källa: Stockholm stad

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.