Som volontär på polisens pratkompis-service Nattknappen tar Emma Staffansdotter emot samtal från stockholmare som känner sig otrygga när de rör sig ute. Volontärerna sitter i nära anslutning till poliser i tjänst för att kunna lämna över ett ärende om det skulle bli aktuellt.
– Vi får ofta samtal från sådana här stängda miljöer – tunnlar, skogspartier eller parker, säger hon och tittar in i tunneln vid Kristinebergs tunnelbana.
Oftast kommer samtalen från människor på väg hem från krogen.
– De flesta som ringer tycker bara att det är småläskigt att gå hem och känner sig tryggare när de har någon i luren. Men i bland ringer någon som är livrädd. Personen har kanske sett en skum bil eller känner sig förföljd. De samtalen borde kanske egentligen gå till 112. Vad vi kan göra är att fråga var de befinner sig. Om det – mot förmodan – skulle hända något, så vet vi var personen är.
Hon betonar ”mot förmodan”. Statistiskt sett är det få som någon gång kommer att utsättas för ett överfall utomhus. I Stockholm har det grova våldet minskat de senaste åren, visar forskningen.
Män löper dessutom större risk än kvinnor att utsättas för brott utomhus. Ändå är kvinnor mer oroliga.
– I bland berättar jag om statistiken för kvinnan som är rädd, säger Emma Staffansdotter. Män lever farligare utomhus, kvinnor råkar oftare illa ut i hemmet. Många blir väldigt förvånade. De känner inte till detta.
Själv känner sig Emma trygg. Den korta promenaden hem från tunnelbanestationen i Kristineberg innehåller visserligen både den där tunneln och ett litet skogsparti, men det var längesedan hon gick hem med nyckelknippan i handen. Hon tar visserligen taxi hem efter sina pass på Nattknappen – men inte för sin egen skull.
– Det är mest för att mamma och pappa ska känna sig lugna!
Emma Staffandsdotter tror att skillnaden i upplevelse av rädsla mellan män och kvinnor delvis beror på just vad våra föräldrar ger för signaler, hur vi uppfostras.
– Killar ringer inte lika ofta och de säger aldrig rakt ut att de är rädda. Om det beror på att de faktiskt är mindre rädda, eller om de inte tror att de får vara det, det vet jag inte.
Emma Staffansdotter har alltid velat bli polis, men hörde i unga år att det kan vara lite svårare för diabetiker som hon är. Då gav hon upp idén och blev journalist i stället. När hon fick höra om polisens volontärverksamhet nappade hon direkt. Hon har även jobbat med annan volontärverksamhet, exempelvis nattvandring.
– Det låter kanske högtravande men jag offrar gärna en natts sömn för att den som ringer ska känna sig lite tryggare på vägen hem. När jag kommer hem från ett pass på Nattknappen är jag uppåt. Då känner jag att jag har varit på rätt plats. Sova kan jag göra när jag blir gammal.
Kritiker till Nattknappen menar att dess existens spär på kvinnors rädsla. Och Emma Staffansdotter funderar i bland på att jobba med roten till rädslan i stället för att försöka lindra den. Hon tycker till exempel att det skulle vara intressant att jobba i fängelse. Samtidigt är hon pragmatisk.
– Jag tror att rädslan kommer att finnas oavsett om Nattknappen finns eller inte. Vi som volontärer kan inte åka ut och jaga förövare. Vi kan bara göra hemresan lite lugnare.
Men egentligen önskar hon att ingen skulle behöva begränsas av rädsla.
– Det borde inte finnas på världskartan att vare sig kvinnor eller män skulle behöva råka illa ut. Men tyvärr händer det otäcka saker i bland. Så jag respekterar den som vill ta en omväg, även om det är förkastligt att någon ska behöva känna så.
Möjligheten att kommentera den här artikeln är avstängd. Det här är våra skäl.