Lägenheten låg över gården.
En smal sträng av svart asfalt ledde fram till porten. Trappsteg, nötta sedan 1914, vindlade upp till enrummaren.
Hallen öppnade upp, som det skulle ha hetat på modern mäklarprosa, mot ett kök med enbart kallvattenkran över vasken och en envis gaslukt. Bakom toalettdörren erbjöds en högspolande toalett med trasigt dragsnöre.
Jag klagade inte. Inte alls. Det var 1974 och ettan på Folkungagatan var helt okej som första bostad för en 25-åring som bott i andra hand, i studentrum och i kollektiv under några år.
Att de fyrtio kvadratmetrarna 36 år senare skulle kosta kring två miljoner fanns inte på kartan.
Speciellt inte en karta där området skulle vara coolare är coolt och kallas Sofo (South of Folkungagatan, ett begrepp som lånar glans från Manhattan och London).
Jag hade fått lägenheten genom kontakter.
Jag hade inte precis tjatat. När den föll över mig hade Husby gård precis invigts, miljonprogrammets final på Järvafältet. Där fanns lägenheter att få, men stan lockade mer.
En släkting låg på långvården och hennes lägenhet stod tom, en stor tvåa mot gatan där hon bott med maken som varit betongarbetare.
Skulle jag kunna ta över? undrade släktingarna. Det tyckte inte värden. Men i ett anfall av storsinthet visade han mig i stället ettan i gårdshuset.
Mitt ja tack blev inträdesbiljett till en bostadskarriär som liknar många stockholmares. Två steg framåt och ett bakåt. Som det blir med livets separationer, ihopflyttar, chansningar, ombildningar, köp.
Hur kommer man in till stan i dag?
Genom förvandling av 22.000 hyresrätter till borätter är nu bara 36 procent av bostäderna innanför Stockholms tullar hyresrätter. En bostad i stan kräver alltså för det mesta bra med pengar.
Det färska moderata stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius medger i en intervju att det blev för mycket omvandlingar. Att en balans på 50–50 mellan borätter och hyresrätter är bättre. Hon lovar att det ska byggas nya hyresrätter under mandatperiodens fyra år. Regina Kevius får ligga i. Under den tiden kommer befolkningen i kommunen sannolikt att öka med 60.000 personer.
Det är ingen djärv tanke att konkurrensen om bostäder i Stockholm blir fortsatt stenhård.
Klasstillhörighet, kontakter och tur gäller även i framtiden. Och innerstadens barriärer kommer att flytta utåt. Liljeholmen, Aspudden och Gullmarsplan är så gott som redan innerstad.
Telefonplan, Hammarbyhöjden och Björkhagen är självklart på den dyra, attraktiva sidan. Och Kärrtorp och Bagarmossen på god väg.
I en stad som blir alltmer segregerad är det ingen överraskning vad som bygger en stockholmares identitet och status:
Du är var du bor!