Missnöjet är påstått utbrett och organisationen i djup kris, hävdar brandfacket. Men Jan Wisén, chef för Storstockholms brandförsvarsförbund, är trött på gnälliga brandmän. "Brandförsvaret står starkt och kommer klara det stålbad som väntar", hävdar han.
Han är 55 år, Jan Wisén, högste brandchef i Stockholm. I 36 av dem har han arbetat inom räddningstjänsten, 15 av dem i Stockholms brandförsvar, nästan uteslutande som chef.
Nu står han inför kanske en av de tuffaste uppgifterna en chef kan ha: samtidigt som det ska sparas 40 miljoner på fem år ska han se till att den nya, jättelika organisation som sedan den 1 januari i år består av tio länskommuner ska fungera.
Det är ingen underdrift att påstå att hälften hade varit nog. I de egna leden pyr missnöjet – både med de besparing som redan genomförts och med sparkrav som väntar runt hörnet. Redan för ett par år sedan skars utryckningsstyrkornas storlek ner från nio till sju man, nu ses hela organisationen över igen. I augusti lades till exempel brandbåten ”Fenix” i malpåse. När anonyma brandmän ska beskriva läget pratar de om ”ingen framtidstro”, ”besparingarna kommer att drabba tredje man” och ”arbetsvillkoren blir allt sämre”.
Och sedan den uppmärksammade och tragiska branden i Rinkeby för en månad sedan, förra veckans brand i ett kryssningsfartyg och helgens lägenhetsbrand i Solna, där en kvinna omkom, har den interna kritiken sipprat ut till medierna. Men Jan Wisén uppfattar kritiken som osaklig.
– Bilden som sprids är att vi inte klarar av vårt uppdrag, att vi brister i beredskap. Det är helt fel. Vi har ett brandförsvar som består av oerhört professionella medarbetare. Det gör ont att höra brandmän säga att de inte längre känner sig stolta – för det har de all anledning att göra. Förändringar ”drabbar” alltid några, men all förändring kan inte beskrivas som ett världskrig, säger Jan Wisén.
Enligt honom har brandförsvaret länge varit förskonat. De pengar man har bett om har man fått. Brandmännen har varit privilegierade. De har haft bra arbetsvillkor, med stora möjligheter till att ha andra uppdrag vid sidan om. Men nu är det andra tider. Administration och ledning ska spara lika mycket som den operativa sidan. Minskat övertidsuttag och effektivare personalplanering är ett måste. Besparingarna drabbar hela samhället och brandförsvaret är inget undantag.
Men det kommer att bli en större utmaning att förändra attityderna i kåren än att faktiskt spara pengarna, säger Wisén. Främst har han att hantera en konflikt mellan dem som arbetar i det som var Stockholm och det som var Södra Roslagen.
Till DN säger brandmän i Stockholm att ”huvudstaden kan inte ha ett brandsförsvar som om vi jobbade på landet”. I Södra Roslagen har man ännu mindre styrkor än i Stockholm där oron nu är stor att man kommer att skala ner Stockholms styrkorna till samma nivå. Det kommer enligt brandchefen inte att ske.
Utöver detta har Wisén satsat mycket på värdegrundsfrågor under de senaste åren. Jämställdhet och mångfald har varit ledorden – båda uppenbart röda skynken för många ”brandisar”. Stockholm är sämst i landet på kvinnliga brandmän, någon mångfald när det gäller etnisk bakgrund kan man inte heller tala om.
Wisén, som är en av extremt få öppet homosexuella i brandförsvaret, har dessutom sett till att synas på Pridefestivalen.
– Jag vet att det har provocerat, men det är min övertygelse att brandförsvaret måste uppdatera sin syn på sig självt. Vi måste spegla det samhälle vi lever i. För att komma dit finns det inga ”quick fix”.