Elisabeth Andersson och Birgitta Hellberg har tillsammans arbetat 43 år i hemtjänsten. De har sett den förändras från kaffestunder och tid för omvårdnad till ett ständigt spring med matlådor och ena ögat på klockan.
– Jag är livrädd för att bli gammal, det är tur att jag har många ungar som kan ta hand om mig, säger Elisabeth Andersson.
De äter lunch på Vintertullens äldreboende på Södermalm. Arbetsdagen började 07.30, då fick de schemat i handen, ett nytt varje dag. Varenda minut är inprickad men gångtiden mellan besöken – utspridda över östra Södermalm – är snålt om ens alls räknad.
– Jag var försenad redan efter två pensionärer, då får jag försöka springa i fatt, och snåla in på lunchen, säger Birgitta Hellberg.
Den sociala delen av arbetet, när de kunde sitta ner, hinna ta av sig kappan, se till att pensionärerna äter, är borta.
Många äldre träffar ingen annan än hemtjänstpersonalen, alla vill att samma personer ska komma tillbaka, men för det finns ingen garanti.
– Tårarna kommer när jag står i dörren, ”ska du gå redan?”, säger de. Och de frågar varje dag ”när kommer du tillbaka?”. Men det vet vi aldrig, säger Elisabeth Andersson.
Både hon och Birgitta Hellberg är ledsna när de kommer hem på kvällarna, de tycker att de gör ett dåligt jobb. Tiden räcker aldrig till, om något händer, om larmet går, då faller hela scheMat som dominobrickor. Elisabeth Andersson har fått högt blodtryck av arbetet, Birgitta Hellberg vågar inte ens kontrollera sitt. De vaknar mitt i natten och kan inte koppla av.
Efter lunch springer Elisabeth Andersson fram och tillbaka mellan portarna. Hon gör fyra besök i livsmedelsaffären på Östgötagatan och tar med sig hämtmat från två restauranger.
Ingegärd Bergström på Rutger Fuchsgatan har beställt lax med dillstuvad potatis. Hon är kritisk till att hemtjänstpersonalen inte får den uppskattning de förtjänar.
– Politikerna borde följa med dem och se hur det är. Tiderna är orimliga, säger Ingegärd Bergström.
Snart får personalen på Nytorgets hemtjänst handdatorer där de löpande ska mata in allt de gör. Det är inget Elisabeth Andersson och Birgitta Hellberg ser fram emot.
– Det här har varit ett jätteroligt jobb, men inte nu längre. Nu känns det som om vi har fotboja allihop, säger Birgitta Hellberg.
– Jag känner mig mer som om jag har en piska på ryggen än en fotboja. Jag vet inte hur det här kommer att sluta, säger Elisabeth Andersson.