1950-talet.
Decenniet gav lite utrymme för frispråkiga normbrytare. Att skådespelaren Tommy Nilson levde öppet som homosexuell splittrade hans familj och gav honom sparken från Dramaten. I dag, tisdag, inleder DN.se artikelserien ”Att komma ut – sex berättelser från sex decennier”.
– Jag har alltid varit sån, man ska inte smyga med saker och ting. Jag är homosexuell, så vad är det med det? Det är inget att göra åt, därför gick jag ut med det, säger skådespelaren Tommy Nilson, bland annat känd från Dramatens scen och tv-serien Rederiet.
Han har hunnit bli 75 år. Sitter i rullstol. Pratar tyst och lite darrigt. Men det är med stolthet i rösten han berättar om när han kom ut.
– Jag är glad att jag gjorde det. Att vara en av de första som stod upp för rättvisan, säger han till DN.se.
En ung man i Stockholm på 1950-talet. Framgångsrik skådespelare i Dramatens fasta ensemble. Ryktet började gå. Han umgicks öppet med andra män - pojkvänner - och svarade ja när kollegor frågade honom rakt ut om han var bög.
Någon eller några klagade hos högsta chefen Karl Ragnar Gierow som tillslut gav honom sparken – på den tiden var det möjligt.
Karriärkraschen 1959 tog honom hårt. Under en tid fick han hanka sig fram på enkla ströjobb. Men teatervärlden var inte bara fördomsfull, Karl Gerhard engagerade honom vid Vasateatern och snart fick han fler roller i teateruppsättningar och filmer.
Tommy Nilson dricker juice vid köksbordet i lägenheten på Kungsholmen i Stockholm när han berättar om den kaotiska tiden. Värst var familjens reaktioner. Hans pappa och bror tog totalt avstånd från honom. Men hans mamma fanns där som ett ovärderligt stöd.
– Tack vare henne gick det bra. Jag hade turen att ha en underbar, underbar mamma som hjälpte mig till tusen som till och med skiljde sig för min skull, hon kunde inte vara gift längre.
Blev ditt liv bättre eller sämre efter att du kom ut?
– Det är svårt att säga eftersom jag upplevde väldigt mycket motstånd, men allt eftersom tyckte folk att det var okej. Det tog tid innan jag blev accepterad, men jag hade tur för jag kunde skoja om det. När vi skrattade åt det var det mycket bättre. Jag var en glad skit. Mycket, mycket hjälpte det mig.
I 1950-talets Sverige sågs homosexualitet som en sjukdom, något man helst inte pratade om. Tommy Nilsson kallar den tidens syn på gay-personer som ”kocko” och berättar om hur kvinnor som älskade kvinnor och män som älskade män levde tillsammans men låtsade vara bröder och systrar. Själv ville han inte smyga.
- Jag chockade när en kille kom åkande till en filminspelning och hälsade på mig. Det var konstigt på den tiden.
Vad är den viktigaste förändringen om du jämför med dagens syn på homosexuella?
–Jag är mest glad över att hopen av människor som tycker att homosexualitet är en naturlighet växer. Det tycker jag är så skönt. Det tycker jag verkligen. Men det finns fortfarande tvekan hos en del. Jag känner många som skulle kunna gå ut lite ärligare och rakare, men det vågar de inte riktigt.