Jon Voss valde som tonåring, i slutet av 70-talet, att komma ut som homosexuell som ungdom i rikets största morgontidning. Det var 1978 i en intervju gjord av DN-journalisten Kerstin Vinterhed.
– Jag hade precis berättat för mina närmaste vänner på gymnasiet och min familj, så kom den här intervjun, berättar Jon Voss för DN.se.
– Jag minns att jag blev utskälld från scen av bland andra RFSU:s ordförande som menade att jag pratat för mycket om kommersiella diskotek i intervjun.
Inom vänstern, som Jon Voss då tillhörde, fanns på den här tiden mindre grupper, bland andra det kommunistiska partiet KMPL(r), som ansåg att homosexualitet var en ”borgerlig åkomma”, en sjukdom och något som ”arbetarklassen aldrig skulle komma att acceptera”. Än i dag framför författaren Jan Myrdal liknande tankegångar.
– Ja, även om vänstern var homorörelsens förespråkare så fanns det en syn på sexualiteten som något privat. De förstod inte den politiska sprängkraft som fanns i ämnet. Förtrycket ser inte heller så olika ut när det handlar om kvinnor, islamofobi eller homofobi. Det handlar om frigörelse, säger Jon Voss.
Under årens gång har öppenheten för homosexuella förändrats drastiskt. Och begrepp som ”homo” har blivit till ”hbt” – homo-, bi och transpersoner.
– Framför allt handlar det om att våra två stora partier, moderaterna och socialdemokraterna, insett att sexuell läggning är en grundläggande frihet. En rad lagar, som jag kallar apartheidlagar riktade mot alla hbt-personer, har därmed försvunnit.
– Jämsides med detta har vi blivit mer etablerade. I och med Pride-festivalen, som startade 1998, så har vi fått ett kommersiellt värde, fått ett större utrymme i samhället. Stockholm är fortfarande inte som Berlin eller London, men där vi förr bara hade ett ställe att gå till, så finns det i dag ett dussin lokaler med hbt-profil, säger Jon Voss.
Hur ser pressen mot hbt-personer ut i dag?
– Även om de flesta lagarna försvunnit, kan man ju se hur det ser ut i praktiken.
– Jag håller också som bäst på att sätta mig i in i de religiösa skrifterna och försöker förstå varför företrädare för islam men också för juden- och kristendomen fortsätter att hamna i Sodom och Gomorra-landet när det gäller synen på sexualitet, varför de gör tolkningar som inte finns i Bibeln men hoppar över exakta regler som att man ska offra djur varje gång man menstruerar? (2:a moseboken.)
Trots att zoologer påvisat homosexuella beteenden hos drygt 1.500 djurarter, brukar många fastna i det här resonemanget om naturligt kontra onaturligt beteende?
– Celibat kanske kan sägas vara onaturligt, men hela sättet att resonera är obegripligt.
Eftersom det ändå är så vanligt, finns det något samhället tjänar på att exkludera olika grupper?
– Det kanske kan ge en falsk känsla av trygghet. Man kan säga att alla minoriteter förlorar på oroliga tider, där det blir sämre.
Kan man säga att du hela ditt liv tjänat pengar på förtrycket av hbt-personer?
– Ja, men det tog en jävla tid innan pengarna började trilla in.
En annan minoritet i världen, som till exempel en kurd, han eller hon kan ju bli trött på att ständigt vara en individ som ständigt tillhör världens största nation utan nationella rättigheter.
Kan du känna något liknande, att du inte vill läsa om mord och hatbrott mot homosexuella och känna att du är en vandrande frihetskamp, utan bara vara Jon Voss?
– Jag kan ju säga att jag var en del av den första gaygenerationen och har hela tiden arbetat med att bygga ”vår värld”. Samtidigt är det ju mycket i mitt jobb och liv som är som vem som helst. Jag har personalansvar, administrerar ett mediahus, jag har ett tolvårigt förhållande. Mycket i mitt liv ser i dag ut som många andras.
– Det har hänt så otroligt mycket sedan 70-talet.
Övriga intervjuer i artikelserien finner du näst längst ner i länksamlingen till höger.