Jag ser inte andras handväskor. Väskor för 70.000 kan svassa förbi utan att jag lägger märke till det. Min dyraste handväska kostade 600. Det handlar inte om politiskt motstånd att jag aldrig köpt någon glamourväska. Snarare saknas intresse.
Jag har varit småsnål och haft svårt att köpa annat än det jag verkligen behöver.
Konsumtionsnerven har jag tuktat hårdnackat - ofta intill fördumning och framför allt tråkighet. Men numera har jag förmågan att unna mig, och gläds över det. En tröja i bra kvalitet. Rätt dyra jeans.
Upplivad blir jag i alla fall av konsumtions- och väskdebatten. Som Nina Björks DN-krönika där hon trotsigt vandrar runt i ett hem med rangliga möbler. Och av Sisela Lindbloms angrepp på den mest skamlösa hedonistkulturen. Ett nytt spår - äntligen.
Länge har jag tänkt att den feministiska diskussionen knappt angår mig, eftersom jag inte lever i småbarnsfamilj. Hur hade det låtit om kvinnosaken i fall de tongivande feministerna levt utan barn? Det här att alla frågor utgår från moderskapet och kärnfamiljen har provocerat mig.
Egentligen är det inte själva konsumtionskritiken som väcker mitt största intresse, även om den är viktig. Snarare nymoralismen, den oförblommerade. Detta att direkt ANKLAGA. Det är modigt. Tonen de använder känns så kittlande förbjuden. Rör inte min Gucci-väska!
"Seriösa" författare står i regel tillbaka, låter böckerna tala och deltar, i enstaka fall, i grupprotester. Men att kliva fram ensam och ryta & Så lätt att bli förlöjligad.
Självklart blir Sisela Lindblom synad i sömmarna. Vad snackar hon om? Hon som bor si och så stiligt på Södermalm. Och som ställer upp på bild i läckra jackor.
Komiskt. Som om det skulle diskvalificera henne. Varenda feminist som attackerar utseendefixeringen i medierna är skitsnygg och skitsmal. Så gott som hela Grupp 8 var skönheter. Så varför kan man inte kritisera kvinnors konsumtionshysteri i tuffa kläder?
Nu gläder jag mig över nymoralismen. I den postmoderna eran i slutet av 80-talet var du absolut ute om du med bestämdhet moraliserade över andra. På ironiska 90-talet gick det bra att kritisera, i fall du viftade med citatfingrarna i luften. Då var det bara Björn Ranelid, denne otidsenligt yvige författare, som moralpredikade.
Jag minns debattprogrammet "Speciellt" i tv. Det var lite nytt och fräckt med den typen av program på 90-talet. Minns särskilt när Ranelid lutade sig mot Carl Bildt, tog sats, och sa med sin diftongdramatiska stämma: "Vi män HÄRSKAR över DÖD materia!"
Enda gången jag sett Bildt svarslös.
Har Ranelid kommit i kapp sin tid? Eller är tiden i kapp honom?
En massa män ifrågasätter mansrollen just nu i en drös av välkomna böcker. Snart skriver de böcker om den verkligt farliga konsumtionen som män bedriver världen över. Vi talar inte Gucci. Vi talar Bofors.
Men det tar ett tag. I mångt och mycket tänker kvinnor före, tar emot spott och hån. När banan är spolad och bärande, ja då kliver männen fram.
Och, ironiskt nog, ger frågan legitimitet.