Walter Heidkampf vet bättre än de flesta vad det innebär att komma ut. Två gånger har han tvingats fejsa omgivningen med sanningar om sig själv som han inte trodde skulle accepteras.
Först som homosexuell. Senare som hiv-positiv.
I dag jobbar han som rådgivare vid Helseutvalget som är Norges motsvarighet till RFSL. Hans uppgift är att arbeta för och med homosexuella, däribland bögar med hiv.
Att han en gång fick jobbet har han de egna erfarenheterna att tacka för. Samt modet att våga vara öppen.
Men vägen dit har varit lång.
Walter visste redan som tioåring hemma i Hagfors att han var ”annorlunda”. Han lekte med Barbies, blev kär i en manlig bekant till föräldrarna – ”han såg ut som Roger Moore i ’Helgonet’, det föll jag för” – och började tidigt prova sig fram sexuellt med en jämngammal kille i grannskapet.
Killen var snyggast i skolan och tjejernas favorit. Walter hade dragit högsta vinst men ändå inte; inte för någon kunde han berätta om sin kärlek.
Fyllda tjugo kom han ut. Men det skedde inte avsiktligt.
– Min brors fästmö pratade bredvid mun. Hon snackade med grannen och snart visste hela stan, jag bodde i Karlstad då. Efter det kände jag mig tvungen att berätta för familjen, säger han till DN.se.
Samtidigt som han var sur över det svikna förtroendet var han glad över att ha fått en push framåt. Lättnaden var enorm men oron gnagde – vad skulle föräldrarna säga?
– Mamma bara tittade på mig och sa att hon hade vetat om det sen jag var liten. Pappa var svårare, han pratar inte känslor. Men jag har förstått med åren att det varit okej; vissa pojkvänner har han gillat mer än andra. Det som känts svårt är att han inte vågat stå för den jag är inför sin tyska familj, inför dem blir mina pojkvänner ”kompisar”.
Vägde tyngst gjorde dock den nyvunna öppenheten. Med den slapp Walter Heidkampf dölja sitt riktiga jag, med den kunde han också träffa andra som honom själv.
– Efter några år flyttade jag till Stockholm och fick min första pojkvän. Han introducerade mig i en ny värld. Det var ett jättelyft – ett lyft som blivit möjligt tack vare öppenheten.
Under större delen av 80-talet levde Walter i ett stabilt förhållande och satsade hårt på att bli stans bäste frisör. Då relationen tog slut inträffade det som skulle komma att vända upp och ned på hans liv.
Året var 1989 och han gick för att testa sig mot hiv. Mest som en besiktning av kroppen; för att få ett kvitto på att han var frisk.
– Jag fick beskedet per brev. Det slog ned som en blixt från klar himmel.
Då han öppnat posten och läst att han ”med stor sannolikhet var smittad” blev allt omkring honom plötsligt vitt; ”jag vet inte om jag svimmade eller vad som hände”.
På impuls åkte han till det nyblivne exet och stoppade brevet i näven på honom. Walter lugnades och fick tröst, först efteråt slog det honom att två insikter måste ha drabbat den före detta pojkvännen: att han hade blivit bedragen samt att han själv kunde vara smittad.
– Han har senare berättat att han där och då sköt de frågorna åt sidan. I stället såg han till mitt bästa. Det är stort.
Dagen efter beskedet fick Walter träffa en kurator. De talade om öppenhet och han fick rådet att inte tala om viruset med sin omgivning. Än i dag undrar han varför.
– Som om det skulle vara något att skämmas över. Efter ett år hade jag berättat för mitt ex och några vänner. Varje gång var jag skräckslagen att de skulle skjuta mig ifrån sig, men det blev alltid tvärtom.
– De fanns kvar och att prata om det som hänt blev ett sätt att bearbeta sorgen. Då förstod jag att jag var tvungen att vara öppen med min sjukdom för att överleva.
Åren som följde bearbetade han sin rädsla inför döden samtidigt som han genomlevde sin andra komma ut-process.
Hos kuratorn kom han fram till att han inte alls ville resa jorden runt sina sista år – ”som förväntades av en” – och försonades med tanken på att han sannolikt inte skulle bli mycket äldre än fyrtio. I världen utanför rasade debatten: Kunde hiv smitta via kyssar? Nog borde väl alla som bar viruset skickas till Gotland?
– Man skulle passa sig för såna som oss. Men jag ville lämna avtryck, jag kände starkt att mitt liv skulle vara bortkastat annars.
Tanken på att komma ut inför fler – inför alla – började gro inom honom. Han upplevde starkt att förebilder saknades, så varför inte ta det ansvaret själv?
– 1994 fick jag ett erbjudande från Aftonbladet som ville att en homosexuell hivsmittad man skulle kommentera filmen 'Philadelphia'. När de gjort intervjun och skulle ta bilden ville de fota mig anonymt bakifrån – jag sa att i så fall blir det ingenting av.
Reporterteamet chockades av det ovanliga, nästan otänkbara. Men de såg sin chans; dagen därpå prydde Walter omslaget på bilagan Plus.
– Jag var livrädd för reaktionerna. Jag hade inte räknat med att det skulle bli så stort, det kändes som att gå på vatten.
Men marken under honom höll och samma år berättade han sin historia i tv hos Maj Fant. Eftersom programmet var förinspelat kunde han sitta hemma – med täcket över huvudet – och titta. Efteråt ringde telefonen i ett, vykort landade på dörrmattan och i tunnelbanan kom okända människor fram och berömde.
– Reaktionerna går inte att beskriva. Det var som att vinna OS.
Han hade kommit ut. En andra gång.
– Men det handlar inte om att komma ut i DN eller att våga stå på Sergels torg. Det viktiga är att försonas med sig själv och att inte behöva gömma sig inför sin familj.
För Walter ledde öppenheten inte bara till ett enklare liv. 1995 ringde RFSL och frågade om han ville ha jobb; de sökte en homosexuell, hivsmittad bög som vågade tala öppet om sina erfarenheter. Efter tretton år inom organisationen erbjöds han den tjänst han har i dag.
Året efter vändningen i karriären fick han dessutom sitt liv tillbaka:
– Läkaren ringde och sa att ”du blir förmodligen pensionär”. Men jag ville inte det då; jag hade rättat in mig efter döden.
– Jag skulle slippa tredje världskriget och jag skulle slippa bli en ful gammal bög. Nu var jag plötsligt tvungen att fixa allt igen: partner och familj och det där med att bli gammal.
Men, som han säger, innerst inne ville han leva.
– Efter ett par månader accepterade jag läget och började äta medicinen. Jag svarade på dem från start.