STHLM

”Jag säljer hellre skedar än tigger utanför Coop”

Aurelia Marin från Rumänien har fått hjälp av Moa Grundemark att tälja och sälja slevar i stället för att tigga.
Aurelia Marin från Rumänien har fått hjälp av Moa Grundemark att tälja och sälja slevar i stället för att tigga. Foto: Jonas Eriksson

Moas möte med systrarna Aurelia och Georgeta utanför matbutiken i Gnesta förändrade både hennes och deras liv. Nu säljs deras rumänska hantverk runt om i länet.

– Jag säljer hellre skedar än tigger utanför Coop, säger ­Aurelia Marin, 44 år.

Ett par vindlande trappor upp i det gamla bryggerihuset i Gnesta sitter Aurelia Marin på en stubbe och täljer skedar av aspträ. Hon har bytt sin vanliga arbetsplats, trappan utanför Konsum i Gnesta, mot en betydligt varmare – och svettigare.

– Jag var bara tio år första gången jag täljde en sked. Det är en gammal hantverkstradition bland oss rudaris som pappa lärde mig, säger Aurelia Marin, och hugger så aspspånen ryker.

Formen grovhuggs med en yxa. ­Sedan smalnar hon av skeden med en vass kniv. Slutligen gröper hon skopan med ett skedjärn. Ytan lämnas oslipad för att bli tåligare och se rustik ut.

Hon och syskonen på plats i verkstaden är noga med att poängtera att de inte är romer, utan rudari. En kristen folkgrupp som inte talar ­romani men som rumänska regeringen ändå räknar som romer. De bor i byn Crovu, fem mil från Bukarest där mamman tar hand om barnen medan de försöker få in pengar till försörjningen.

– Det finns inga jobb hemma. Varken jag eller min man har jobb och det är svårt att sälja skedar för det ger inte några pengar. Jag har bara gått fyra år i skolan och har sex barn att försörja, säger Aurelia Marin.

Nu är de i Gnesta, den tredje vändan på bara ett år. Moa Grundemark träffade systrarna utanför Coop i somras och bestämde sig snabbt för att erbjuda dem att bo hemma hos henne – i stället för i ett tält på en parkeringsplats i Järna.

– Jag har en stor lägenhet på fem rum och hade ändå tänkt hyra ut ett rum till någon. Jag stod inte ut med att inte göra något, säger Moa Grundemark.

Under fyra månader bodde systrarna hemma hos Moa och hennes två döttrar. Förutom vänskap utvecklade de idén om att försörja sig på annat än tiggeri. De fick låna ett rum i Art lab Gnestas lokaler och fick material till skedarna, lind och asp. Under hösten tillverkade de hundratals skedar som såldes på marknader i Järna och Gnesta. Även mamma Olympia bidrog när ruschen var som störst med skedar från Crovu som såldes i Sverige.

– Det är mycket bättre att sälja skedar än att tigga utanför Konsum. Det är ett bra jobb och vi vill ju jobba, att tigga ger inte så mycket, säger Aurelia Marin.

Hon slänger upp slantarna hon fått ihop på hela dagen utanför matbutiken. På bordet ligger 26 kronor. Efter åtta timmar i isigt snöglopp. Sleven ger henne femtio kronor, och tar mindre än en halvtimme att tillverka.

Till nästa vecka ska de tälja ett hundratal skedar och stekspadar till ett event i Stockholm. En företagare involverad i Art lab Gnesta har lovat att sälja skedarna på sin kommunikationsbyrå i Stockholm.

– Han är intresserad av socialt företagande och försöker hitta en plattform och distributionskanal för fler rumänska hantverkare. Det bästa vore om de kunde tillverka skedar, fårskinn och koppar i ­Rumänien och sälja här, säger Moa Grundemark.

Verksamheten ligger också helt i linje med Stockholms stads nya policy att ge fattiga EU-medborgare hjälp till självhjälp och stötta initiativ som skapar förutsättningar för ett drägligare liv i Rumänien.

– Vi är bara i startgroparna men det går väldigt snabbt just nu. I Gnesta har nästan alla en slev hemma redan. Det här är ett vackert hantverk som egentligen inte finns i Sverige och som de är väldigt stolta över. Det betyder mycket för självkänslan.

Hjälpen till självhjälp är betydelsefull på många plan.

–  Många rumäner som kommer hit är väldigt inneslutna, deprimerade, trötta och sjuka. Det gör en väldig skillnad att vara bland ­vänner, att vara i ett sammanhang, säger Moa Grundemark.

Även hennes eget liv har förändrats efter mötet.

– Först ville jag bara hjälpa dem, men vi blev verkligen vänner. Det var jättemysigt att ha de boende hos mig och barnen älskade dem. Vi har lagat så mycket mat ihop, åkt på marknader och startat slevtillverkning. Jag hoppas kunna hälsa på dem i Rumänien i sommar, säger Moa Grundemark.

Aurelia Marin, hennes man ­Marin och systern Georgeta bor nu i ett härbärge som Röda korset och kyrkorna sörjer för. Drömmen är att kunna reparera huset i Crovu, som är förstört av översvämningar.

– Människor i Gnesta är snälla och hjälper oss med både mat och kläder. Jag har massor av vänner här, men min familj och barnen är ju i Rumänien. Jag skulle vilja ha ett hus med toalett och rinnande vatten, kanske, kanske skedarna kan bidra till det, säger Aurelia Marin.