Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
STHLM

”Jag ska inte behöva leva så här”

Det är minus 18 grader ute. Vinden viner. På Mariatorget sitter Claudia Sbircea, 34, och tigger pengar till dottern Vandanas ryggkorsett. Hemma i byn Malu Vinat finns ingenting. Här i Stockholm finns människor med mynt värda nästan dubbelt så mycket som deras egna.

Första gången Claudia och maken Nico Sbircea syntes i Sverige var för tre, fyra år sedan. Då sov de under en bro i Stockholm, direkt på marken.

David Eckefjord på Frälsningsarméns sociala center i Hornstull minns det första mötet med paret för ett år sedan.

– De kom hit och bad om hjälp med något att sova på. Det var i mars, april och de sov under en bro i stan. Claudia var sjuk av att sova ute i kylan. Hon hade opererat levern och hade ont i ärret och ett stort munsår som inte ville läka. Jag tog med henne till Läkare utan gränser för en undersökning. Då berättade hon om dottern, om vad de behövde för att dottern skulle må bra.

Nästa spår av paret är några månader senare – då en rumänsk tolk stötte på dem på Stockholms gator.

– Då sov de i en bil. De är fattiga och åker fram och tillbaka till Sverige för att få ihop pengar till sin dotter. Det är allt jag vet, säger tolken.

När DN letar upp Claudia Sbircea sitter hon hopkurad och tigger i Mariatorgets tunnelbaneuppgång. Hon vill inte säga hur länge hon har varit i Sverige. Informationen vi får är fragmentarisk.

Claudia är 34 år, gift med Nico, 35, båda är romer. Tillsammans har de två döttrar, varav en är sjuk.

Claudia blev rekommenderad att komma till Sverige av sin yngste bror som har ett tillfälligt byggjobb här.

– Han sa att det fanns rumäner som tiggde i Stockholm och att vi borde komma hit och prova att tjäna pengar. Han hjälpte oss med boende och visade hur man skulle bete sig på Stockholms gator, att vi inte skulle tala med andra rumäner utan hitta ett område där vi kunde hålla oss för oss själva.

Claudia och Nico Sbircea har varit i Stockholm för att tigga två gånger det senaste året. Första gången sparade de ihop 5.000 kronor på en månad. Det kunde familjen klara sig på i tre månader hemma i Rumänien.

Den här gången har de sparat ihop 3.000 kronor, trots att de har varit här i två månader och tiggt åtta timmar om dagen alla dagar i veckan utom söndagar.

– Det är för många tiggare i stan. Folk skänker inte pengar längre, säger Claudia uppgivet. Det är därför vi vill hem. Jag längtar så mycket att du inte kan förstå. Varje gång jag åker hem tänker jag “aldrig mer Sverige”. Men så fort jag kommit tillbaka till Rumänien inser jag att jag snart måste åka hit igen.

När de kom hit den 4 januari i år var de först tvungna att få ihop pengar till skulder de måste betala. Först till brodern som betalat bussbiljetterna från Rumänien, sedan 2.500 kronor till den lokala mataffären i hembyn Malu Vinat för att kunna fortsätta handla på krita mellan resorna.

Claudia och Nico var de första i familjen som lämnade hembyn för att tigga i Stockholm. Sedan följde resten av släktingarna efter – mellanbrodern och hans fru, Claudias pappa, pappans fru, deras nya barn, pappans syster och hennes man. Grannarna från byn Malu Vinat.

Hur delar ni upp pengarna ni tjänar?

– Vi tigger för vårt eget hushåll och behåller vartenda öre själva, säger Claudia.

För att tigga på Stockholms gator har paret offrat närheten till det käraste de har – döttrarna Vandana, 14, och Andrea, 11. Det är barnens farföräldrar som tar hand om dem nu hemma i byn Malu Vinat i södra Rumänien.

Claudias man Nico och hennes pappa ­Georghe, som också är här och tigger, förlorade jobbet samtidigt när ortens bensinfabrik bommade igen för några år sedan. Sedan dess har de försökt hitta arbete i hemlandet, men det är svårt för romer. Ibland måste man betala sig till ett jobb, säger Nico.

Helst av allt skulle de vilja arbeta i Sverige. Claudia skulle gärna assistera en äldre man eller kvinna på samma sätt som hon tar hand om sin sjuka dotter Vandana i Rumänien. Nico kan tänka sig allt, från att städa, bygga eller arbeta i trädgården. Men det är ingen idé att drömma för här får de ändå inget jobb. De pratar varken svenska eller engelska och saknar utbildning.

Claudia är trött på att tigga, trött på att hela tiden behöva tänka pengar, pengar, pengar.

– Det är inte normalt. Jag kan skriva och läsa och hade bästa betyg i matematik och i språk i skolan. Jag ska inte behöva leva så här, men pengarna måste in på något sätt, säger hon.

Varje dag mellan klockan tio och sex sitter familjen på sina platser runt Mariatorget, Hornstull, Södra station och Liljeholmen. Medan andra människor åker till jobbet, går på lunch, träffar vänner och skiljs åt under dagen sitter tiggarna kvar på samma plats ute i kylan.

Hur har ni valt platserna?

– Vi har gått runt och tittat var det har varit ledigt och diskuterat med andra som är här och tigger. Det går inte att sitta på samma plats, det måste vara ett visst avstånd och det går inte att sitta tillsammans, säger Nico.

Tiggeri är ett ensamt jobb och man får väldigt ont i kroppen, berättar de. Kylan gör att det värker i Claudias operationsärr och hon får ont i knäna av allt sittande.

– Plus att man skäms. Det är pinsamt, säger Claudia.

Värst är de negativa reaktionerna.

– Folk skriker på oss och sparkar på asken. And­ra kallar oss maffia eller brottslingar och vill ha bort oss från gatan. Men de finns också de som är snälla, som ger pengar, mat och kläder, säger Claudia.

Familjen vill helst inte gå ifrån sina platser för att tala med oss eftersom varje försakad minut kan innebära en förlust av pengar. Familjen är ständigt på väg. Och vi får absolut inte stå i vägen för dem som eventuellt kan skänka pengar.

– Tiden är dyrbar för oss, säger Nico och visar en klockgest.

– ”Time is money”, “No time, no money”, säger de och rusar i väg till sina olika platser i området.

Första gången Claudia tiggde pengar brast hon i gråt och gömde sig i täcket hon fått med sig för att sitta på marken i Liljeholmen.

– Det var hemskt. Men jag har inget val. Vi har ingenting i Rumänien sedan Nico förlorade jobbet och vår äldsta dotter behöver hjälp och mediciner.

Under Claudias ask för pengar är en stor inplastad bild på äldsta dottern Vandana instucken med texten: “Snälla ni, Jag har en dotter som behöver hjälp. Hon är 14 år gammal och handi­kappad, kan inte gå och är blind. Vi har inga pengar, snälla hjälp oss.”

Tror du att folk som går förbi tror att du har en sjuk dotter på riktigt?

– Nej, inte alls. De tror att jag luras och ljuger. Nico, min man som tigger vid Ica på Torkel Knutssonsgatan, har tagit bort bilden på Vandana för folk skällde så mycket på honom och en dam spottade honom i ansiktet när hon såg bilden.

Men du har kvar bilden?

– Ja, jag är mamma och behöver hjälpa min dotter. Jag kommer aldrig att ta bort bilden.

Claudia säger att hon tigger för att köpa mediciner, en gåkorsett och ett par gåskor till dottern Vandana, 14, som har gråstarr och lider av kraftig skolios. Det kostar ungefär 5.000 till 6.000 kronor, säger hon. En vanlig dag i Stockholm ger mellan 16 och 150 kronor, enligt Nico.

– Mina tankar är alltid hos Vandana. Det är henne jag tänker på under alla timmar på Stockholms gator. Vandana är min favorit eller, du förstår, inte favorit, men jag älskar henne mest eftersom hon är sjuk, säger Claudia.

Under de fem veckor som DN följer familjen är det vissa dagar upp till 18 minusgrader, snöar och blåser. Vid flera tillfällen sitter Claudia plötsligt utomhus och tigger. Det är ordningsvakterna på tunnelbanestationen som kastat ut henne, berättar hon. Det är tredje gången i dag och hon går lydigt ut, trots att hon vet att det är lagligt att tigga inne på stationen.

– I Rumänien följer inte polis och myndigheter lagen när det kommer till romer. Det måste du ha i bakhuvudet för att förstå deras försiktighet, säger rumänske tolken Marius Gaspar som arbetar med tiggarna i Stockholm.

En äldre dam som brukar besöka Claudia på Mariatorget har skänkt henne varma ytterkläder och satt en lapp bredvid tiggarasken.

“Kvinnan behöver hjälp för att gå till tandläkaren och ett par vinterstövlar i storlek 38–39”, står det.

Claudia vet inte vad det står på lappen. Hon vill inte att det ska stå att hon behöver kläder, säger hon. Det är för pinsamt. Pengar är en annan sak.

Behovet av nya “kvinnokläder”, behå och trosor, är mest akut just nu. Men det vill hon absolut inte att vi ska skriva på skylten.

– Lägre än så kan man inte sjunka, säger hon.

Dagen därpå råder kaos i tunnelbanan. Två Situation Stockholm-försäljare har omringat Claudia som sitter ned på marken, inlindad i sin filt och med asken med kronor framför sig.

– Hon ska ut härifrån, vet ni inte att det är kriminell verksamhet, skriker försäljaren till förbipasserande som stannat för att höra vad som pågår.

– Det här är vår plats, vi får ingen inkomst längre, folk vet väl fan inte om de ska köpa tidningen eller ge henne pengar. Jag är också hemlös, har hon betalt skatt här eller? Hon ska ut från det här landet, säger försäljaren.

Stämningen blir mer och mer hätsk. Plötsligt dyker två ordningsvakter upp från ingenstans.

– Oj oj oj då, vad har vi här då, lite kriminell verksamhet? säger de och går fram till Claudia.

Claudia tittar sig oroligt omkring. Hon förstår inte vad de säger.

Ordningsvakterna vill att Claudia flyttar på sig ut på gatan och bort från värmen i tunnelbanan. När DN presenterar sig ändrar de plötsligt inställning och problemet är att hon sitter i vägen för barnvagnarna.

– Hon kanske inte är maffia, men det finns de som är maffia, säger den tidigare otrevlige vakten vänligt.

– Du har väl hört om lagförslaget som ligger.

Det så kallade lagförslaget han talar om är ett förslag om att kriminalisera organiserat tiggeri som Moderaternas arbetsgrupp lade i december. Förslaget kritiserades av polisen och har inte tagits i partistyrelsen ännu. Men det känner inte ordningsvakten till. Eller så struntar han i det.

När klockan slagit 18.30 ringer maken Nico till Claudia från sin begagnade Nokiamobil. Det är dags att packa ihop och åka “hem” till hus­vagnen utanför stan. Familjen berättar att de bor ihop med sex personer i en husvagn på en camping i “Brädäng”, men efter två veckors sällskap kryper det fram att det bara är ett spel för gallerierna.

Husvagnen i Bredäng finns inte, trots att familjen flera gånger bjudit dit oss men sedan ändrat sig i sista sekund.

– We are scared. Maybe problems, police or family. You not come today.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.