Journalisten och författaren Kristina Hultman levde sina tonår i ett högborgerligt Djursholm. Hon var som sina kamrater; festade, träffade killar och prövade sig fram sexuellt.
Att det var det motsatta könet som gällde var självklart.
Vid 26 träffade hon en man som hon några år senare fick barn med. Livet följde den enda väg hon kunde se framför sig med tvåsamhet, trygghet och familj.
Det höll i tio år. Efter en slitsam separation blev hon huvudlöst förälskad i en kvinna.
– Så är det för många. En stark förälskelse gör att man vågar ta steget.
I dag, fyllda 45, ser hon att homosexualiteten hade kunnat utvecklas långt tidigare om bara omständigheterna varit andra.
– Något hade kunnat hända när jag var drygt 20. Sen om jag hade kommit ut som flata eller bisexuell, det vet jag inte.
Kristina beskriver det som att det ”fanns något i hennes sexualitet som inte var hetero”. Vissa såg det, någon kvinna blev kär i henne.
Själv var hon homofob.
– Jag var rädd för flator och höll mig på avstånd. Det berodde väl på att det brändes. Och jag blev inte kär i tjejer, utan i killar med en feminin energi. Jag var alldeles för blockerad.
Hon menar att hon under sin ungdom blivit indoktrinerad till heterosexualitet. Åren med kamraterna från Djursholm, säger hon, placerade henne i hjärtat av överklassen. Kraven på anpassning efter rådande kvinnoideal var höga och gjorde att hon aldrig kom i kontakt med lesbiska miljöer.
I hennes värld var ett liv som lesbisk dessutom lika med ett liv i ensamhet – så hade hon fått lära. Det var skrämmande och tabubelagt. Påverkade gjorde också hennes starka längtan efter barn. Länge var hon helt nöjd med att ”bara” bilda familj.
Viktig i sammanhanget är även den gruppvåldtäkt hon som tonåring råkade ut för på en strand i Portugal.
– När sånt sker vill man inte rota för mycket i sin sexualitet. Gör man det så kommer övergreppet, traumat, upp till ytan vilket är precis det man försöker undvika. I stället strävade jag efter trygghet och utvecklade en sexualitet som inte förde med sig så stora risker.
Först då hennes barns far lämnat henne och hon sökte stöd i form av terapi kom kränkningen från tonåren upp till ytan. Kristina kom åter i kontakt med sina djupare känslor och riktiga identitet.
– Självfallet blev jag inte flata på grund av att jag blev våldtagen. Men något öppnades upp under samtalen med min terapeut. Psyket började röra på sig.
Så kom den där första förälskelsen då hennes lesbiska begär bröt igenom.
– Jag kom i kontakt med något djupt inom mig som kändes äkta. Nästa steg var att ha sex med en tjej, då hände ytterligare nåt. Att göra är att bli.
De första trevande försöken i gayvärlden ledde så småningom fram till ett par kortare förhållanden. I dag är hon särbo med en kvinna och definierar sig själv som femme – en flata med feminin energi.
Kristina ångrar inte sitt tidigare liv, framför allt inte sina två barn, men säger att hon blir skitförbannad då hon tänker på allt hon tvingats gå igenom på grund av samhällets alla normer och förväntningar.
– I efterhand är jag glad över min historia, men jag önskar ingen annan att behöva genomleva det. Det var en psykisk berg- och dalbana under flera år.
Samtidigt ser hon fördelar med att ha kommit ut under 2000-talet.
– Jag har kunnat glida rakt in i en tid där friheten för hbt-personer är mycket större än tidigare. Jag kan gå hand i hand med min tjej utan problem. För henne är det annorlunda. Hon har upplevt 70- och 80-talen då ett liv som öppet homosexuell förde med sig många fler risker. Hon tittar oftare över axeln då vi går på stan.
Om homosexualiteten var stigmatiserad under 80-talet, ser hon den som en möjlighet nu.
– I mina kretsar, det södermalmska kulturlivet, är det snarast en social tillgång att vara flata i dag. Dessutom är det trendigt att vara hbt-vänlig. Man blir nästan lite spännande i andras ögon.
– Ibland känns det som om vi som definierar oss som homo-, bisexuella eller transpersoner representerar något slags nytt frihetsideal, vägen ut ur en kvävande heteronormativitet. Därigenom blir vi också förebilder för många.