DN har tidigare kunnat berätta att marken i Vinterviken är svårt förorenad och att blyhalten kraftigt överstiger det normala. En av förklaringarna tros vara tillverkningen av sprängmedel i Alfred Nobels gamla dynamitfabrik. Men området hemsöks också av andra gamla synder – under 1950 och 1960-talet bedrev dåvarande AB Atomenergi radiologisk verksamhet i två fabrikslokaler och två laboratorier.
På flera håll i Sverige finns spår av efterkrigstidens satsningar på kärnteknologi. Flera av dem i Stockholm: nedlagda anläggningar, som tidigare hanterat eller lagrat radioaktivt material, men som inte längre står under tillsyn av Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM.
I nuläget är det svårt för SSM att svara på frågor om säkerhetsläget på dessa platser. De som tidigare arbetat med ärendena är avlidna eller pensionerade. Och nästan all dokumentation är begravd på Riksarkivet.
– Problemet är att det nu inte finns någon levande kunskap på myndigheten om läget på de här anläggningarna och därför är det viktigt – både för att kunna svara på frågor och för att kunna göra en bedömning av om det är nödvändigt att vidta några åtgärder – att ta fram all dokumentation som finns, säger Stig Wingefors, teknologie doktor i kärnkemi och utredare på SSM.
Han är initiativtagare till den utredning som SSM – med hjälp av ett konsultbolag – nu gör av äldre anläggningar. Denna omfattar bland annat kärnbränslefabriken i Vinterviken, laboratoriet på Lövholmsvägen i Liljeholmen och försvarets forskningsanstalt (FOA) i Ursvik.
Vad kommer ni att leta efter?
– Radioaktivitet. Det har gjorts utredningar på uppdrag av regeringen och naturvårdsverket om förekomsten av andra föroreningar på dessa platser, men då är inte de radioaktiva aspekterna med. Detta är ett initiativ som vi tagit på egen hand, säger Stig Wingefors.
– Syftet är i första hand att skaffa sig en tillgänglig katalog över de här anläggningarna, samla ihop material så att vi har det lättillgängligt. Baserat på materialet vi får fram ska vi göra en bedömning: Behöver man gå vidare och eventuellt göra mätningar? Och i ett tredje steg, om det skulle te sig nödvändigt, vidta någon åtgärd. Så det är en trestegsraket, kan man säga.
Statens strålskyddsinstitut, som uppgått i SSM, har tidigare gjort två mätningar i Vinterviken – 1987 och 1997. I den första rapporten skriver man att halterna av uran i vissa prover av bottenslammet ”kraftigt överstiger” det normala och att det därför är uppenbart att ytterligare uran tillförts platsen. Enligt hypotesen har detta skett via utsläpp från AB Atomenergis anläggning. Men vid båda mätningarna kom man fram till att det var så låga nivåer radioaktivitet att det inte var befogat med några åtgärder.
Att man nu återigen väljer att undersöka Vinterviken och de andra platserna kan leda till viss oro, enligt Stig Wingefors.
– Men för att vi från myndigheten säga kunna säga att det här är okej, då måste vi också kunna dokumentera hur mycket det är och vad det är.
Ni vet helt enkelt inte hur pass farliga de här platserna är?
– Vi har ingen anledning att tro att det skulle vara någon ko på isen, men för att vi ska kunna vara säkra, kunna stå upp och säga att det här är ofarligt och det kommer att vara ofarligt under överskådlig tid, så behövs mer information. Detta är platser som under decennier inte stått under tillsyn när det gäller strålskydd och kärnsäkerhet, säger Stig Wingefors.
I februari väntas den preliminära rapporten bli klar. Eventuella åtgärder kommer att kunna vidtas redan samma år om nödvändigt.
– Om vi ser att här måste vi göra något snabbt, då gör vi något snabbt, vi sitter inte och väntar.