Få andra av Stockholms subkulturer högaktas så av dem som älskar den. Ingen annan föraktas så av dem som skyr den.
I jämförelse med hiphoppen, indiepopen, vispopen, hårdrocken, poprocken och andra genrer har reggaen i Stockholm haft liten eller obefintlig kommersiell och massmedial uppbackning. Och när man tittar tillbaka är det svårt att inte bli sentimental.
När Bob Marley spelade på Gröna Lund den 17 juni 1980 peakade reggaehysterin. Desto hårdare blev fallet när cancern förde ikonen från Jamaicas Nine Miles in i evigheten i Miami den 11 maj året efter. De närmaste decennierna skulle nämligen bli ett enda långt struggle för Stockholms reggaescen. Under resterande del av 1980-talet var kampen mot etablissemanget och ihärdiga droganklagelser intensiv och drevs under jord.
Bland andra Alban, Papa Bull och Tim Badejo med klubben Kilimanjaro fyllde mörka lokaler kring Ropsten, Rådhuset och Rådmansgatan med rude boys, rastas, selecters, toasters och dee-jays som inte lät sig nedslås av ständiga polisrazzior. Med draghjälp av exempelvis Thomas Gyllings legendariska radioprogram "Radio Västindien" och Micke Goulos klubb Zanzibar vägrade scenen ge upp sin vilja att utvecklas och överleva.
År 2007 är Stockholm mer fyllt av rootsreggae, dancehall, reggaeton, ragga och soca än någonsin. Även om scenen, tyvärr, är mer mansdominerad än flera av stans övriga subkulturer tillsammans är det i dag svårt att hitta mer lyckade exempel på folklig integration. Ingen annanstans dansar basketlinnen och mc-västar, bwois och svennar, turbaner och truckerskepsar sida vid sida.
Och kanske har ändå kommersens frånvaro och etablissemangets motstånd varit det som räddat och vitaliserat scenen. Det är de insvurnas kreativitet och stora hjärta, inget annat, som gör reggaen i Stockholm till vad den är.