Hade Josef Frank levt i dag hade han säkert varit nöjd. Då hade han kunnat slå sig ner på en av de utplacerade stolarna och titta upp mot fastigheten Rindögatan 52 där han bodde med sin hustru Anna i många år. Men hade Josef Frank levt hade han inte kunnat få en plats uppkallad efter sig i Stockholm. För att få det måste man vara död.
Visserligen dog denne österrikiske arkitekt och formgivare 1967, men hans minne och design lever i högsta grad. Det märktes inte minst vid måndagens invigning av Josef Franks plats där Rindögatan möter Furusundsgatan på Gärdet. Förutom själva gatuskylten avtäcktes två Josef Frankstolar, fast förankrade i marken. De är dock inte gjorda i trä och rotting (som originalet) utan i sandgjuten brons. Och de är så lika originalet att Ann Wall, tidigare vd för Svenskt Tenn där Josef Frank var verksam under tre decennier, var tvungen att känna efter om de verkligen är gjorda av metall.
– Josef Frank var andra världskrigets gåva till Sverige, sa Ann Wall som var mycket glad över att Josef Franks design nu verkligen fått plats i det offentliga rummet.
Detta rum är beläget på toppen av Rindögatan och det var många som sökte sig till måndagens högtidliga invigning som var mycket franksk. Den konstnärliga utsmyckningen (de båda stolarna i naturlig skala) var övertäckta med en gardin med Josef Franks skapelse från New Yorktiden på 40-talet. Mönstret på linnegardinen, som fungerade som täckelse, heter ”Under ekvatorn” på svart botten.
Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP), som matchade mönstret i sin syrenfärgade kreation, sa i sitt invigningsanförande att hon var glad över att Josef Frank valt just Stockholm för sitt värv. Hon pratade också om skönheten i ett möte och frågade retoriskt vad som kunde vara bättre än att mötas sittande på var sin stol innan hon lät det brokiga täckelset falla och applåderna dånade.
Dessförinnan hade stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal (M) avtäckt gatuskylten och refererat till Josef Franks egna ord att alla platser där vi kan trivas har uppstått genom tillfälligheter. Så även denna plats.
Borgarrådet Alvendal passade även på att hedra den kvartett som kom med förslaget att uppkalla en plats efter formgivaren: Anders och Helena Grevesmühl, Annika Planck och Katarina Wallin. Tre av dem var på plats och Anders Grevesmühl sa att han var så glad över att man slagit två flugor i en smäll: dels att Josef Frank hedrades, dels att den här platsen nu fått ett namn. Att man äntligen slipper säga ”gamla taxistationen” eller ”utanför posten då den fanns”.
– Att platsen fått ett namn ökar hemkänslan och det här överträffar alla våra förväntningar, sa Anders Grevesmühl.
Skriftställaren Anders Johnson, som senare i år kommer ut med boken ”Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige”, har ägnat ett avsnitt i boken åt Josef Frank, sonen till en judisk textilhandlare från Wien, som förälskade sig i svenskan Anna Sebenius. Hon undervisade på Turnschule och studerade musik i den österrikiska huvudstaden när tyckte uppstod.
– De gifte sig borgerligt i Köln eftersom han var jude och hon protestant och det var Konrad Adenauer som vigde dem, berättar Anders Johnson. Hade det inte varit för att Anna var svenska hade Josef Frank kanske inte hamnat här.
Konrad Adenauer var vid den tiden överborgmästare i Köln. Han blev så småningom tysk förbundskansler. Josef Frank var vid den här tiden arkitekt, men inte fått sitt stora genombrott. I slutet av 1933 flyttade Anna och Josef Frank till Stockholm sedan han fått erbjudande om jobb på Svenskt Tenn. Resten är historia.
Stolarna som nu står på Josef Franks plats ritades i Wien 1925.
Måndagens invigning avslutades med bubbel och provsittning för alla som ville (och de var många). Stolarna kanske inte får snöröjarna att jubla, men vem ville tänka på sådant när solen sken som allra bäst över Gärdet?