Nej, Hirey Roble kände inte mamman eller de sex barnen som omkom i branden i Rinkeby. Men det är självklart för honom att stå i gräset med två tusen andra på Råcksta begravningsplats och ta farväl. Att stå vänd mot Mecka i massan av män och be för mamman och barnen i kistorna. Att se på den efterlevande pappan och de två sönerna som finns kvar och bara vagt känna igen pappans ansikte.
– Det här hände en av mina bröder och det var Guds vilja och det kan också hända mig, säger Hirey Roble. Ni svenskar är individualister, vi somalier betonar kollektivet, och har jättetäta kontakter med många både ekonomiskt och känslomässigt. Det är klart att jag ställer upp för mina landsmän.
Mona Sahlin, partiledare (S) och Nyamko Sabuni, integrationsminister (FP), står i mitten av en svartklädd rad svenska prominenser. De står som strama, tysta vittnen lite vid sidan av ritualen.
Hirey har aldrig tidigare sett kvinnor på en muslimsk begravning. Inte i Somalia, inte i Sverige.
– Det var ett undantag, det var så speciellt, säger han.
Varför inga kvinnor?
– Det säger islam. Kvinnor är så känslomässiga. Män gråter också, men mer inombords.
Några svenska kvinnor har blommor med sig. Det är fel. Det ska vara grus i graven, inte blommor.
Hirey tar några steg framåt mot gravarna. Stundtals råder kaos. En muslimsk begravning är inget tillfälle för individuell meditation. Den är mer en offentlig, praktisk gemensamhetshandling. Många sörjande tar spadar och hjälper till att fylla igen gravarna. Hirey tar en näve grus och släpper den i graven med mammans och den åtta månader gamla dotterns kistor.
I Rinkeby och flera av Järvafältets förorter är somalierna den största invandrargruppen. Kanske finns här tolv tusen, i hela Stockholms kommun tjugo tusen. De utgör den senaste större invandrarvågen. Och de kommer fortfarande. Konflikten i hemlandet har pågått nästan oavbrutet sedan 1990. När andra grupper åker tillbaka över sommaren för att läget stabiliserats i deras forna hemländer, ja då blir somalierna kvar. Det finns ingen som har sommarhus i Mogadishu.
I sommarstiltjen blir föreningen där Hirey Roble är en av de drivande viktig. SEUKI heter den. Uttytt blir det Somaliska Europeiska Ungdom Kultur och Idrott. För elfte året i rad ordnar de sin idrotts- och kulturfest. Fjorton lag, 280 spelare, tre tusen åskådare.
Hirey Roble har många praktiska bestyr. Det blir alltid konflikter med så mycket människor.
– Det kommer finska, norska, danska, holländska och brittiska somalier. Vi har blivit lite olika. Vi svensksomalier är mest lika de finska. Vi vill ha lugn och ro, ingen som gapar och skriker. Och det ska vara rent och fint. När vi inkvarterar spelarna får britterna och holländarna bo där de inte kan störa grannarna.
Dagen därpå är en fredag, muslimernas gudstjänstdag. Hireys treårige son Yacquub ska få veckans utlovade hamburgare på McDonald’s i Kista. Men först får pappa sitt: fredagsbönen i källaren till Folkets hus i Rinkeby.
Yacquub har varit med i moskén sedan han var ett år.
– Jag har en skyldighet att uppfostra min son till att bli troende, men när han blir myndig får han själv bestämma över sitt liv.
Folket hus är överfullt, kanske tre hundra personer. Männen som inte kommer in i lokalen står i mångdubbla led i trapphuset, vända mot Mecka och beredda att gå ner på knä när imamens böneslinga ljuder i högtalarna.
Hirey bär en vit fotsid klädnad. Ett traditionellt plagg han kallar cha eller qamiis. Efter bönen är det många bekanta att hälsa på.
Få kvinnor.
– Några är här, säger Hirey. De sitter bakom ett skynke längst in i lokalen.
Hirey gifte sig för sex år sedan.
– Jag ordnade allt själv. Jag träffade min fru i Addis Abeba i Etiopien när jag besökte släktingar där. Det var verkligen inte min familj som arrangerade äktenskapet. Men min fru är från en familj som de kände till.
Varje månad skickar Hirey 700 dollar (cirka 5 000 kr) till släktingarna som är kvar i Somalia.
– Vi måste försörja ett helt land som har blött sedan 1990. Där är fortfarande kaos, ingen utbildning, inga arbeten. Om det blev en stabil fred skulle jag återvända, men jag förstår att mina barn kanske aldrig skulle vara intresserade av det. Jag kommer alltid att ha en del av mitt hjärta i Somalia och en del i Sverige. Men jag känner mig mer som somalier än som svensk. Jag var arton år när jag kom och har många kontakter med hemlandet och fortfarande har jag levt en längre tid av mitt liv i Somalia än i Sverige.
Finalkvällen. Rinkebys lag har åkt ut. I finalen står norsksomalierna mot de holländska somalierna.
Hirey kommer med matchbollen. Men den är dåligt pumpad och det blir en nervös stund innan det är ordnat. Gräsplanen på Spånga IP är mjuk och inbjudande. På löparbanans långsida står ett bord med prispokalerna och ett honnörsbord, där det bland andra sitter en ledamot av Somalias exilparlament, lokala svenska Stockholmspolitiker och en polischef.
– Politikerna har blivit mer intresserade i år, säger Kerstin Gustavsson som bor ett stenkast från idrottsplatsen och är moderat ledamot i Stockholms kommunfullmäktige. Hon har kämpat för att turneringen ska få ökat kommunalt stöd.
– Länge ansågs det som tvivelaktigt att satsa på något som mest handlar om en enda etnisk grupp, men jag tror att alla börjar se de positiva effekterna. För mig betyder det mycket att se människor i detta splittrade folk mötas. Till exempel en svensk somalier och en kanadensisk som inte setts sedan de gick i skolan i Mogadishu.
Om det var få kvinnor på begravningen och i moskén så är de i alla fall många här. Bland de tre tusen i publiken är säkert hälften kvinnor. Uppklädda i färgsprakande tyger, många med höga klackar och mycket smink.
– Det här är en plats där somaliska kvinnor och män kan mötas, säger Johnny Lindh, närpolischef för Södra Järva. Det brukar bli en handfull bröllop efter en sådan här turnering.
Halima Sadia Hussein, 18 år, är somalier från Gävle. Hon kom till Sverige 2001 och säger med tydlig Gästriklandsaccent att hon håller på Holland i kvällens match. Halima är på besök hos en släkting som bor i Rinkeby och är överväldigad.
– Här känner jag mig verkligen hemma. I området i Gävle där jag bor finns fem sex somaliska familjer. Hos min morbror i Rinkeby lever säkert tusen somalier i omgivningen. Jag blev nästan chockad. Men jag vill inte flytta från Gävle. Där är lugnt och jag trivs med mina vänner. Jag vill bo i en mindre stad utan långa avstånd.
Halima Sadia Hussein går på ett internationellt program på gymnasiet och ska bli lärare i engelska. Hon har som de allra flesta kvinnor här sitt hår täckt.
– Förut gick jag barhuvad och i vanliga jeans, men ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av min religion.
Det holländska laget vinner efter förlängning och straffläggning. Spelarna bärs runt i folkhavet av sina fans. Hela turneringen filmas av Universal TV, ett somaliskt bolag som sänder i parabol över hela världen.
Hirey Roble har varit konferencier en stor del av kvällen och pustar ut.
– Den här sommaren har lärt mig att vår sammanhållning är mycket stark.