Men nu har proppen äntligen flugit ur ketchupflaskan. I kväll öppnar Natalia Goldin sina nya lokaler i kvarteret, och senare i år står ytterligare tre gallerier på tur: Galerie Nordenhake slår upp portarna någon gång före sommaren, medan Andréhn-Schiptjenko och Christian Larsen båda planerar att öppna i augusti.
Natalia Goldin Lundh sprudlar av glädje när hon tar emot bland flyttlådor och bubbelplastade målningar i sina nya lokaler, snett över gården från Brändström & Stene.
- Det här är ett fantastiskt rum, säger hon. Mitt tidigare galleri på Kungsholmen var mer som en trampolin, det här är ett riktigt galleri. Här kommer jag att stanna ett bra tag.
Natalia Goldin Lundhs galleri invigs i kväll med en performance av konstnären Anastasia Ax, som ska uppträda inför en liten, specialinbjuden publik. Men från klockan halv sju och framåt är allmänheten välkommen att se det fysiska resultatet av performancen - och de nya lokalerna.
- Jag är så lycklig att det äntligen har blivit verklighet, säger Natalia Goldin Lundh. Jag blev glad när jag fick veta att Andréhn-Schiptjenko ska flytta hit också, det är bra för oss alla - särskilt för publiken. Nu hoppas jag bara att Ben blir klar före sommaren.
Ben, ja. Om det är någon som har väntat på att gallerikomplexet på Hudiksvallsgatan ska bli verklighet så är det Ben Loveless - ända sedan sommaren 2005, för att vara exakt.
Det var då galleristen Claes Nordenhake ringde. Han hade lämnat Stockholm något år tidigare för att bygga upp en ny verksamhet i Berlin, och nu undrade han om Ben möjligen ville hjälpa honom att starta ett nytt galleri i Stockholm?
Det ville Ben, som tidigare hade drivit galleri Zinc tillsammans med Aldy Milliken. Han sa upp sig från sitt dåvarande jobb som bar- och konstchef på restaurang Riche, och började leta efter en lämplig lokal.
Sedan dess har han letat. Och letat. Men nu står han där, i byggdammet på Hudiksvallsgatan 8, omgiven av spackelburkar, lysrör och byggställningar. På dörren mot gatan kan man fortfarande läsa orden "Hifi Kit", men om ett par månader ska den nuvarande entrén vara ersatt av en lång och dyr glasvägg med galleriets namn.
- Det var absurt att ta ett jobb och sedan inte kunna göra det jobbet, säger Ben Loveless i dag. Det enda jag har gjort är att jaga lokaler - men nu får jag äntligen göra utställningar. Det är en sådan lättnad.
Nya Galerie Nordenhake ska invigas i slutet av april, med en sedan länge utlovad utställning med Magnus Wallin. Ben Loveless, luttrad av erfarenheten, verkar inte helt övertygad om att allt hinner komma på plats innan dess.
- Ja, vad tror du? frågar han och ser sig omkring. Men vi kommer i alla fall att öppna före sommaren.
Vem sätter programmet - du eller Claes Nordenhake?
- Det gör vi tillsammans. Jag vill inte arbeta med en separat grupp konstnärer utan koppling till Berlingalleriet. Vi kommer att arbeta med samma kärngrupp på 23 konstnärer, men med ett delvis annorlunda fokus.
Byggnaden på Hudiksvallsgatan består av tre sammanbyggda huskroppar, som omringar en stor innergård. Hela kvarteret ritades och uppfördes på 30-talet av Ragnar Östberg, som annars är mest känd för att ha ritat Stockholms stadshus.
Arkitekten John Robert Nilsson, som ritat både Natalia Goldins och Christian Larsens lokaler och just nu skissar på Andréhn-Schiptjenkos nya galleri, säger att byggnaden är fint strukturerad, med rytmiskt placerade fönster och pelare.
- Vad jag tycker om är att det finns en värme i den, som spröjsade fönster och tegelfasader - det finns en romantik i den sortens industribyggnader. Att arbeta i de här lokalerna är lite som att möta en kollega som inte lever längre, det är oerhört spännande att gå in i en dialog med en sådan person.
Hur har du förhållit dig till de befintliga rummen?
- Vissa saker får vara kvar, som bjälklaget i taket. Jag tycker att man ska känna att man är i en gammal industrilokal. Spacklar man igen alla ojämnheter så känns det som att vara i en låda, man känner inte av tiden, åldern, platsen. Då kan man lika gärna bygga nytt.
Om man blundar och föreställer sig en gallerilokal ser man framför sig ett tomt rum med vita väggar, höga smala dörrar och ljusgrå betonggolv. Natalia Goldin Lundhs och Christian Larsens nya gallerier skiljer sig inte från den vita kubens ideal.
- Min ambition är att skapa så bra förutsättningar för att visa konst som möjligt, säger John Robert Nilsson. Att rummen uppfattas som vita och fyrkantiga är inget problem så länge de fungerar för sitt syfte. Om man arbetar med utställningsrum är det svårt att göra ut en för stark idé, det kan leda till en konkurrens med konsten. Vill man uttrycka sig själv som arkitekt är det nog fel forum.
Att Natalia Goldin Lundh är nöjd med resultatet råder det ingen tvekan om.
- Det här är den sortens rum som passar bäst för konst, med stora industrifönster som ger massor av ljus från ett håll och sedan vägg, vägg, vägg. Det är som klippt och skuret för utställningar, inga butikslokaler eller lägenheter kan vara lika bra. Det är ingen slump att konsten söker sig till sådana lokaler.
Säkert inte. Men det finns ännu en anledning till att gallerierna söker sig till nya jaktmarker: pengar. Hyrorna på industrilokaler i stadens utkant är avsevärt lägre än för de butikslokaler på Östermalm som varit standard i gallerivärlden de senaste tio femton åren.
Christian Larsen, som drev ett galleri på Karlavägen i slutet av 90-talet, ser fram mot att börja på ny kula i Vasastans utkanter.
- Jag gillar tanken på att folk får söka sig till konsten, säger han. Tidigare låg alla gallerier på Östermalm för att det var där kunderna fanns. Det var i och för sig en riktig analys, men det är roligare att konsten visas på sina villkor - och så får de som är intresserade ta sig till den platsen.
Sedan flera år arbetar Christian Larsen som konsthandlare, samtidigt som han byggt upp en imponerande samling samtidskonst. Men när han fick se lokalerna på Hudiksvallsgatan väcktes lusten att öppna ett eget galleri igen.
- Man kan säga att jag sugits in i det, säger han, det är en kombination av att det är så bra lokaler och att det håller på att skapas ett nytt, dynamiskt område för samtidskonst i Stockholm. Från början hade jag bara tänkt bygga kontor och showroom, eftersom det är så jag har jobbat tidigare. På längre sikt vill jag visa min samling, det vore kul att göra den offentlig, men just nu känns det roligt att öppna dörrarna och göra utställningar igen.
Till sin hjälp har Christian Larsen anlitat Linus Elmes, som för närvarande driver den minimala Ersta konsthall i en skrubb på baren El Mundo. Nu får han ansvaret för ett galleri på 260 kvadratmeter.
- Vi kommer dessutom att ha ett projektrum, där Linus ska göra utställningar som inte nödvändigtvis är av kommersiell karaktär, säger Christian Larsen. Vi bygger upp verksamheten efter hand och kommer att visa både svenska och internationella konstnärer - det känns spännande och mer utmanande att starta utan en färdig lista med konstnärer som vi representerar.
Ser du galleriet som en långsiktig satsning?
- Absolut.
Brändström & Stene välkomnar de nya grannarna. Redan när de flyttade in hösten 2004 fanns det planer på att försöka locka kolleger till området.
- Så fort vi kommit på plats började vi sprida budskapet, säger Jan Stene. Det är mer rationellt, både för kunder, medier och alla andra besökare. Så vi är naturligtvis jätteglada nu, vi hade aldrig vågat hoppas på att bli så många.
I början av 2000-talet gjorde Brändström & Stene en liknande manöver när de öppnade sitt första gemensamma galleri ute i Liljeholmen - men den gången fick de inga efterföljare.
- Med facit i hand var det nog lite naivt att tro det, säger Jan Stene. Då var det flera som snackade om att det var ett intressant område. Det var en massa stora satsningar som rann ut i sanden, och sedan gick luften ur det hela. Vi insåg att vi blev bakbundna där ute.
Den här gången kan man konstatera att det gått betydligt bättre - mycket tack vare en konstintresserad fastighetsägare.
- De flesta i byggbranschen har ingen relation till konst, säger John Robert Nilsson, de ser inte de positiva effekterna. I det här fallet har det funnits ett intresse från fastighetsägarens sida att få in gallerier i området. I dag tänker fastighetsägare över huvud taget mer inklusivt, de begriper att det måste finnas både bostäder, kommersiella lokaler, bra restauranger och kultur i ett område för att det ska bli attraktivt. Så var det inte för tio år sedan.
När man talar med Lena Billing, vd på fastighetsägaren Industricentralen, förstår man att det inte direkt handlar om någon välgörenhet från deras sida.
- Vi har ju inte tänkt att det bara ska vara gallerier i huset. Men våra lokaler attraherar den typen av hyresgäster, inom konst, mode, IT och arkitektur - oberoende av vad vi önskar. Nackdelen är att gallerier är mer lättrörliga än exempelvis tryckerier, som ofta stannar länge. Men vi håller på och försöker få loss en lokal till mot gatan, och det finns ett par gallerier som är intresserade.
Det brukar ju sägas att konstnärer höjer statusen på förfallna områden, som i New York. Gäller det även i Stockholm?
- Nej, det stämmer nog inte riktigt här. Det är lite skillnad mot exempelvis Meatpacking district i New York, det var ju väldigt ruffiga kvarter förut, och så har det aldrig varit här. Men visst är det positivt att gallerierna flyttar in.
Jan Stene säger att det inte har varit några problem att locka besökare till Hudiksvallsgatan under den tid de varit ensamma på plats, men hoppas samtidigt på synergieffekter när fler gallerier kommer till området.
- Jag tror att vi alla mer eller mindre har samma publik, men varje galleri har en liten klick egna besökare. Det borde innebära att det blir en större publik för oss alla. Jag märkte efter senaste vernissagen att det kom människor som jag aldrig sett förut, det måste vara en effekt av de skriverier som varit. Det finns helt klart en dragningskraft i begreppet "Stockholms Chelsea".
Ben Loveless tror att läget i Vasastan kan attrahera en ny typ av konstsamlare.
- Man ser en ny generation samlare växa fram nu, säger han. Det är folk i min egen ålder som har börjat bli intresserade av konst, samtidigt som de är modeintresserade. Troligen beror det på att det finns många magasin som skriver om konst, det har blivit en livsstil.
John Robert Nilsson håller med.
- Absolut, det tror jag också. Den traditionella konstköparen är förknippad med Östermalm, men nu finns det yngre kunder som inte har samlat i flera generationer, människor inom reklam och IT. Men jag tror inte att gallerierna har valt att flytta till Vasastan för att publiken finns där, utan för att det finns bra lokaler till en vettig kostnad.
Vad innebär det för gallerierna som är kvar på Östermalm?
- Det är en minst lika intressant fråga. Som det verkar nu är det väldigt få som blir kvar. Det är en dränering av Östermalm, speciellt med tanke på att det är där de köpstarka kunderna finns. Men jag tycker att det är positivt att Stockholm blir lite större.
Inom en snar framtid kommer man att kunna beta av en stor del av Stockholms konstutbud under en kort promenad i Vasastan - från Bonniers konsthall på Torsgatan till Galleri Loyal vid Karlbergsvägen och vidare till Konstrådet och det nya galleriklustret vid Vanadisplan.
Men en sak saknas fortfarande i den här avlägsna delen av innerstan: vettiga restauranger och kaféer. Ben Loveless, med sina kopplingar till krogbranschen, berättar att han försökt övertala folk som Pege Nilsson och Pelle Lydmar att välsigna området med en ny restaurang - hittills utan framgång.
- En liten, raffinerad restaurang hade passat in i bilden, säger Jan Stene. Folk vill ju ha sin macchiato. Det snackas om att det skulle vara någonting på gång, men det är ännu så länge obekräftat.
En sak är säker: det blir inte i Industricentralens fastighet.
- Nej, säger Lena Billing, vi vill inte ha några restauranger i våra lokaler. Men gärna runt omkring. Jämfört med för fem år sedan tycker jag att ändå att det finns mycket att välja på i området.
Kanske, men då får man gå en bra bit. Runt Vanadisplan finns ett par hyggliga lunchsyltor, men inget vettigt kafé och definitivt ingen bra, kvällsöppen krog. Bara en stor järnhandel. Praktiskt, men kanske inte så glamoröst?
- Tja, för oss gallerister och konstnärerna är det helt perfekt, ler Ben Loveless.