Stödcentrum för unga brottsoffer firar tioårsjubileum i år. Stefan Sjöström, chef på polisens ungdoms­enhet i Haninge, brukar häpet konstatera att han inte fattar hur polisen eller de unga brottsutsatta klarade sig innan Stödcentrum fanns.

– De unga får snabb och bra hjälp, vi får fler unga som vågar vittna och jag tror nästan det är omöjligt att överskatta de brottsförebyggande effekterna, säger han.

Bara några dörrar bort i polishusets korridor sitter Jonas Söderlund, kurator. Sedan han, socionom och egentligen en främmande fågel i polishuset, flyttade in i januari 2007 har han mött närmare 200 brottsutsatta unga. De har skiftande behov av att bearbeta det trauma det innebär att bli utsatt för brott, och många har också fått praktiskt stöd i det ofta förvirrande mötet med rättsväsendet.

I Haninge har trycket på verksamheten varit mycket stort. Nästan en fjärdedel av alla unga som polisanmäler att de utsatts för brott tar chansen att komma.

– Vi har skapat en verksamhet som per definition är förebyggande. Vi når många unga som socialtjänsten aldrig skulle komma i närheten av annars och vi möter dem på deras villkor, säger Jonas Söderlund när han ska beskriva framgångsfaktorn.

Av de han möter har de flesta blivit utsatta för misshandel. Kränkningen och chocken det innebär får ibland för individen tuffa konsekvenser i form av rädslor, ilska och knäckt självförtroende. Men de som blir utsatta för de grövs­ta brotten får ändå ofta ett slags förståelse från omvärlden, det går att sätta sig in i vad de tvingas gå igenom. De som ”bara” blir hotade, knuffade eller rånade får inte alltid samma sympati, även om såret kränkningen innebär kan vara nog så stort, både på ut- och insidan.

– Här får de prata med någon som faktiskt förstår. Vi sitter på många unga människors erfarenheter och bottnar i det vi säger. Jag ser hur vi ofta lyckas hjälpa till att hitta vägar ut ur ilskan, sorgen och otryggheten, säger Jonas Söderlund.

Johan, 17, som knivskars helt oprovocerat av tre personer han aldrig tidigare mött, vet vad Jonas Söderlund pratar om. Bara att få kontroll över vad som händer i polisutredningen, hur en rättssal ser ut, att veta att Stödcentrum finns har gett honom ett slags trygghet. Även om många kan prata med sina föräldrar så är det aldrig samma sak.

Men trots att verksamheten varit föremål för ett par utvärderingar inom Huddinge kommun som visar hur bra den fungerar och hur många unga man når så drivs Stödcentrum i Haninge, Huddinge, Botkyrka och Nynäshamn fortfarande i projektform. De första två åren stod länsstyrelsen för pengarna, men tanken var att verksamheten skulle bli permanent och finansierad av kommunerna från januari.

Men så blev det inte. Så socionomerna är fortfarande projekt­anställda, besked om framtiden dröjer, tidigast i höst får de veta om de får finnas kvar efter nästa jul.

– Jag vet att det är en bra verksamhet, men det handlar ändå om hur de ekonomiska ramarna ser ut nästa år, säger Marianne Krook, chef för individ- och familjeomsorgen i Huddinge.

Stefan Sjöström, chefen på polisens ungdomsenhet i Haninge:

– Som jag ser det vore det faktiskt katastrof om verksamheten inte blir permanent.

Johan heter egentligen något annat.