Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Kristina Lindquist: Det är en känsla av lättnad i luften på mammas gata

På kondiset därborta brukade vi köpa dammsugare.” Det är mammas gata som i dag fylls av folk, av kroppar. En trögflytande människosirap rör sig ner från det alltför lilla torget mot Kärrtorps IP, och det är en märkvärdig känsla av vår och lättnad i luften. Mobiliseringens svåra ekvation knäckt på några dagar, mitt i den så kallade julruschen. ”16 000”, ropar de från scenen.

Sådant är alltså svaret på att en lokal manifestation, av mer vardaglig storlek, attackerades av nazister för en vecka sedan. Det är ingen slump att det var just den lilla, lokala manifestationen i Kärrtorp som attackerades av nazister förra söndagen – och inte den tiofalt större på Medborgarplatsen. Frågan är starkt territoriell, knuten till marken och vilka kroppar som tillåts röra sig var.

Kanske är det som Jenny Wrangborg skriver i den där dikten, som lånat sin titel från Göran Sonnevi: ”det enda vi behöver göra med allt som vilar, allt som väntar / allt som står och väger/ är att få det i rörelse”.

Det tär att stå och väga, nu är vi i rörelse.

Ljudet är som väntat en katastrof, men jag lyckas av den lyckligt hojtande allsången uppfatta att Bianca och Tiffany Kronlöf framför sin Youtube-hymn ”Så jävla PK”. Bakom den överdimensionerade basen skymtar Adam Tenstas röst, och nu studsar folk där framme (ska vi gissa på Hoffmaestro?). Bredvid If Metall-flaggorna tronar så dagens ljuvligaste och smalaste plakat: ”Lesbiska poeter mot rasism”.

Men bredvid barnvagnar, hundar i tomteluva, partiledare och min mamma är naturligtvis även svartklädda unga män på plats, det utgår jag från. Och diskussionen om avståndstagande börjar givetvis höras i sociala medier innan vi har hunnit hem med gröna linjen mot Åkeshov.

På Twitter diskuteras om Sveriges statsminister gjorde rätt som höll sig borta, med tanke på den eventuella närvaron från AFA och RF. Dramaturgin är känd: Männi­skor samlas. Andra människor stannar hemma och avfärdar sedan hela arrangemanget, eftersom en handfull oberörbara element kan ha varit på platsen. Någon egen plikt att närvara finns inte.

Utifrån en negativ frihetssyn – om vi ska tala med Isaiah Berlin – är det fullkomligt logiskt, där mäts framgång i de rena händerna. Där är den enda skyldighet som existerar den att förhålla sig passiv, att inte tillfoga skada. Moraliska påbud om handling blir obegripliga.

Den som i kraft av fel pigmentering själv faller inom nazisternas hatradie har inte lyxen att välja – och därför väljer inte heller jag, utan går bara.