En bild av Sverige, 2009: Yusuf Mahmoud Mohammed begraver sin fru, sina fem döttrar och deras kusin till kamerasmattret av ett medialt uppbåd. Sju olika stora kistor, tusentals sörjande, män och kvinnor åtskilda. Och så den paradoxala insikten om att tragedin i Rinkeby kan leda till att två olika kulturer faktiskt möts.
Vi befinner oss nära, men ändå så långt bort. Utanför Folkets hus i Rinkeby har två bussar fyllts av somaliska kvinnor från alla jordens hörn. Vi får åka med. Så snart vi avgått mot Råcksta begravningsplats tar en kvinna mikrofonen och börjar be för de avlidna. Allas tårar strömmar. Trots att långt ifrån alla känner varandra, än mindre den drabbade familjen, så bär de sorgen gemensamt.
Hela förmiddagen har de bett tillsammans, lagat mat och burit kastruller. Zainab Nur har gjort en gryta på ett helt lamm och skänkt den till dem som ska se till att alla hitresta gäster ska få mat efter begravningsceremonin. Och det är många som har skänkt mat, frukt, dryck, pengar.
– Alla måste hjälpa till, så är det, säger Zainab.
På plats i Råcksta tilldelas kvinnorna en plats vid sidan om. Två tusen män samlas bakom kistorna, fotograferna framför. Efter visst tumult tystnar allt utom kamerorna, och kontrasten mellan den svenska högsommaren och den muslimska begravningsceremonin är slående.
Om familjen varit etniskt svensk – hur hade sorgen då sett ut?
Vi vet svaret. Vi hade betraktat den som privat. Vi hade inte hängt som klasar kring kistorna, vi hade inte närmat oss de överlevande, än mindre riktat kameror och mikrofoner mot dem.
Men det här är någonting annat, något som stundtals är svårt att förhålla sig till. Kvinnorna står under tallarna och gråter tyst med handflatorna mot himlen. De säger att de förstår att de inte får vara så nära kistorna, de är ju så känsliga och de vill inte störa ceremonin med sin gråt.
Mot en fond av högtidsklädda poliser, ministrar och borgarråd som står som i givakt ser jag en pappa som så gott han förmår ömsom håller om, ömson bär upp de två söner som överlevde. När en av tv-fotograferna nästan ramlar ner i den grav där en av kistorna ska sänkas känns situationen nästan absurd.
Men imamen Bashir Aman tackar alla. I den somaliska kulturen är det en viktig del att information om vad som händer faktiskt sprids. Uppmärksamheten kring tragedin kommer att öka förståelsen för den somaliska kulturen, den kommer att föra alla som bor i Sverige närmare varandra, det är han övertygad om.
– Vi är alla människor. Om vi öppet visar varandra hur vi hanterar olika situationer blir det inte längre så farligt. Jag har mött mycket samförstånd och respekt under de här dagarna, det är fantastiskt, säger han.
Kanske har han rätt. Kanske lär vi oss något. Kanske blir det nu tydligt för alla att vikten av att kommunicera på lika villkor blir mer betydelsefull ju fler vi är och ju mer olika vi är.