Mordet på Ahmed ”Romario” Ali

Krönika: En mardröm för rättvisan

Publicerat 2009-02-19 11:09

En pappas vädjan och en utmaning för rättssamhället. När rättegången i fallet ”Romario” avslutades i går hamnade alla frågetecken och efterspelet till knivmordet åter i fokus, skriver DN:s Ulrika By.

Skriv ut Tipsa Textstorlek

0 kommentarer
0 Bloggar

Mordet på Ahmed ”Romario” Ali

En rättegång är över. En mördad 23-årings pappa har förklarat att det inte är skadeståndet han kommit till tingsrätten för att få. Han har kommit för att den som knivdödade hans son ska befinnas skyldig, få sitt straff.

”Inga pengar i världen kan ersätta Ahmed, inga pengar i världen… Hans bröder undrar när de får träffa honom igen, jag säger att de får träffas i paradiset. Då undrar de när…”

Men oavsett om någon av de tre åtalade kommer att dömas eller inte så är det inte alls säkert att ”Romarios” familj kommer att få veta vad som hände.

Nio personer har misstänkts för inblandning. Åtta av dem har suttit häktade, flera av dem länge. Åklagaren hävdar dessutom att minst tretton personer var på plats vid knivmordet, men de flesta vittnesmål bygger ändå på andrahandsuppgifter och rykten.

Åklagaren yrkar på hårda fängelsestraff. Advokaterna anser att åtal bör ogillas – det finns inga bevis och utredningen andas förvirring.

Det är en mardröm för de anhöriga till alla inblandade men också för det svenska rättsväsendet.

För vem ska man tro på? Och vilken effekt får det för unga människors syn på samhället om skyldiga går fria, om det på grund av bristande vilja från vittnen att säga som det är blir omöjligt att reda ut ett mord?

Åklagare Ewa Tvengström använder ord som ”beklämmande” för att beskriva vittnenas tystnad. Hon säger att rättssamhället bygger på att medborgarna vill medverka, hon efterlyser civilkurage.

På papperet har hon givetvis rätt. Men i den omtumlande verkligheten ser kanske villkoren för social överlevnad annorlunda ut. Varför gör de här killarna som de gör? Hur ser berättelsen om deras liv ut? Vilket ansvar har de kapacitet att ta?

Vi måste börja någon annanstans, långt innan våra barn och unga tappar hoppet och lusten att bli och vara en del av ett samhälle som är större än det de kan se från sina fönster. I teorin vet vi vad det handlar om. Vi måste erkänna att klassklyftorna ökar, vi måste på allvar prata om de oönskade effekter ett utanförskap leder till, vi måste inse att det finns strukturella hinder – både i form av rena systemfel och i form av attityder.

Men det går att vara mer konkret än så. Jag säger: låt barnomsorgen kosta, låt grundskolorna blomma! Det är ju de demokratiska verktyg samhället har i den påstådda strävan efter en jämlik värld där alla har lika villkor och samma möjligheter, där alla kan se skillnad på rättighet och skyldighet.

Men fungerar det så i dag? Når alla våra barn de mål som de enligt alla honnörsord har rätt till? Och hur tror ni förresten att det gick i skolan för de nu åtalade killarna?

Just det, det gick inget vidare.

Ulrika By

Läs mer: En osminkad, hänsynslös resa i verkligheten