Heterotema på Pride. Känner suck, har vi inte kommit längre? Hade fått för mig att de mest förtryckande så kallade heteronormerna var på väg att dö ut, att det där med patriarkala machofasoner och matriarkala projektledare som i tysthet driver hela familjecirkusen bara var dammiga stereotyper.
Så börjar det brinna i mikron hemma i köket.
– Mamma, undrar 7-åringen, ska det brinna i mikron?
Svar: nej. En hink vatten och ett rökfyllt kök senare tänker jag ”eld-vatten-elektricitet” och får en känsla av att den kombinationen är lite så där. Ringer nummerupplysningen och blir kopplad till en brandstation. Jag frågar om det är något särskilt jag bör tänka på.
Ja, dra ut sladden, säger brandmannen. Jag ser ingen sladd, säger jag, mikron är liksom inbyggd. Då måste du måste skruva loss mikron, säger brandisen.
Jag ser inga skruvar, säger jag, lätt stressad.
Då säger han...gissa...det är nästan, nästan helt ofattbart, men han gör det...han säger:
– Du skulle skaffa dig en karl.
Tanken svindlar. Man blir tyst. Fast man vill säga: ja, ja, ja skicka hit en! I tangakalsonger, med rakat bröst. Och hjälm. Med brandförsvarets emblem på och en stor, stor...skruvmejsel...
Vid närmare eftertanke inser man i alla fall att heteroteman behövs. Synd bara att det bara är de redan frälsta som kommer att diskutera saken.