”Läkare måste acceptera att de kan bli granskade”

Vi träffar Maria Kähäri och hennes nyfödda dotter Bonnie på Sachsska barnsjukhusets avdelning för neonatalvård i Stockholm.

– Det var extra chockartat just för att man var på en sådan här avdelning, där man är så extremt utlämnad åt läkare och sjuksköterskor, säger Maria Kähäri.

Bonnie kom till världen med ett kejsarsnitt, tio veckor för tidigt på grund av en havandeskapsförgiftning. Hon fördes med ilfart till akutsalen där hon lades i kuvös och fick slangar kopplade till sin lilla kropp.

– Allt var så overkligt. Men jag såg att de har tydliga rutiner och att de är väldigt fokuserade på vad som måste göras, säger Maria Kähäri.

Bonnies start i livet gick bra och hon ser oförskämt nöjd ut där hon ligger och kravlar på en hög med kläder. De små tårna ser nästan genomskinliga ut i ljuset från fönstret.

Ganska snart fick Maria Kähäri en mer nyanserad uppfattning om fallet med den misstänkta läkaren.

– Läkarrollen är så oerhört svår. Ett litet fel och det får ödesdigra effekter direkt. Deras jobb tas alldeles för ofta för givet.

Till skillnad från stora delar av läkarkåren tycker inte Maria Kähäri att det var det minsta konstigt att polisen hämtade den misstänkta barnläkaren på jobbet.

– Läkare har ju också så stor makt. De handskas med andras liv och måste acceptera att de blir granskade.

Inte bara av andra läkare som på Socialstyrelsen, utan även jurister, menar Maria Kähäri.

– För deras egen trovärdighet. Annars tror ju folk att läkare håller varandra bakom ryggen.

Skulle Maria Kähäri tvingas fatta ett beslut om att avbryta en livsuppehållande behandling, exempelvis en respirator, såg hon hellre att läkarna gav för mycket än för litet smärtstillande.

– Hellre att det skulle gå snabbt än att man fick se någon lida. Om man ändå visste att barnet inte skulle klara sig. Men det är klart att det skulle bli oerhört mycket tankar efteråt om man gjort rätt, säger hon.

Så sent som natten mellan måndagen och tisdagen mejlade överläkarna Ihsan Sarman och Anders Dahlström varandra, också de på Sachsska barnsjukhuset, för att be om råd i ett komplicerat ärende om liv och död.

– Även om det inte finns tydliga föreskrifter, så finns det en god praxis. Vi rådfrågar varandra i frågor om liv och död varje dag, säger Ihsan Sarman.

Samtidigt kan ingen av dem ge ett rakt svar på frågan om det står i föreskrifterna om det är okej att ge en högre dos smärtstillande än normalt, bara för att man vet att ett barn är på väg att avlida.

– Jag hörde på radion att det hade handlat om ”extremt höga doser”. Som yrkesperson säger det mig ingenting. Det är som att säga att någon ”kört väldigt fort”, säger Anders Dahlström.

– Det går inte att säga vad som är ”extremt mycket” eftersom doserna varierar så mycket från fall till fall, det är individuellt, säger Ihsan Sarman.

Närmare ett klargörande än så kommer vi inte. Ihsan Sarman berättar i stället om ett etiskt dilemma han varit involverad i för många år sedan.

Ett barn hade avlidit mitt i natten. Han ville diskutera fallet och sammankallade en grupp kollegor. Det handlade om hur långt man skulle driva intensivvåren av ett nyfött barn som led svårt.

– Föräldrarna hade starka önskemål i ena riktningen, det blev helt enkelt en intressekonflikt, säger Ihsan Sarman.

Båda anser att granskningen av den aktuella läkaren borde ha skett av Socialstyrelsen eller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

– Det är klart att vi ibland fattar beslut som vi i efterhand inte tycker var så bra, säger Anders Dahlström.

– Men om allt man gör ska grans­kas i paragrafer som inte är flexib­la, blir det omöjligt att jobba, säger Ihsan Sarman. Då går det inte att fatta de beslut som är nödvändiga.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut