ELLAN.
Den nordligaste ändhållplatsen i SL:s busslinjenät ligger två timmar och 30 minuters bussresa från Östra station. Den som tycker att det blir lång sittid kan trösta sig med att det är byte från 676 till 637 i Norrtälje och ett antal steg mellan busshållplatserna.
En annan tröst är att det sällan är någon trängsel efter Grisslehamn. Till slutstationen Ellan får man garanterat sittplats. Om man undantar de gånger sjöscouterna tar bussen hit för att promenera den sista biten ned till bryggan för vidare transport till Vässarö.
Slutstationen Ellan är så långt ifrån Norrtälje busstation man kan komma. På alla sätt. En liten rödmålad kur med vita knutar och annan rödmålad träkonstruktion där det hänger åtta brevlådor i olika färg, material och kondition, både med rost och utan.
Här råder verkligen lugnet. Inga bilar syns eller hörs. Fåglarna kvittrar och det är hur idylliskt som helst. Plötsligt hörs några röster. De tillhör Eva och Hasse Rosengren som är ute och rastar fyra pudlar, tre egna och en lånad. Frodo, Molly, Lasse och Zelda har gott om strövområden här där det verkar vara ganska långt mellan stugorna.
– Det här är en gammal militärö som har avfolkats, och det är lite tråkigt att mycket av det gamla har försvunnit, säger Hasse Rosengren, som varit Singö trogen sedan 60-talet då hans farfar byggde hus på ön.
– Jag kommer ihåg när det var logdans och man fick åka hölass. Det var lite annorlunda. Nu har affären stängt och det är egentligen bara bygdegården som finns kvar. Det är trist.
– Fast å andra sidan är det rätt skönt att det inte är så mycket folk, säger Eva Rosengren, som också lärt sig uppskatta området vid slutstationen Ellan.
– Det är stor skillnad om man jämför med hur det är i Haninge där vi bor. Där kan man aldrig få en egen klippa när man vill bada. Det kan man här, säger Hasse.
På anslagstavlan (även den vackert faluröd och dekorerad med både måsar och vass) sitter ett erbjudande från en byggfirma. Lappen ser ut att ha suttit där väldigt länge.
Vid hållplatsen sitter två pilformade träbitar, en blå- och en rödmålad, för att visa var de båda vandringslederna går. Det är tre mil för den som vill vandra runt Singö och det tar sin lilla tid.
Ann Olrin väljer att jogga i stället för att vandra. När hon får syn på DN:s reportageteam utbrister hon:
– Har ni åkt SL:s längsta linje?
Det har hon gjort själv åtskilliga gånger. Ibland till och från jobbet i stan samma dag, men det är ingen höjdare med fem timmar i buss.
– Vi köpte vårt hus 2002 och kände direkt att det var rätt, säger hon. Det är väldigt ensligt här. Usch, det kanske låter tråkigt, men det är det inte. Dessutom är det väldigt vackert.
Det är svårt att säga emot när solen tittar fram i skogen och fåglarna kvittrar.