Lönnallén på Katarina Bangata i Sofokvarteren känns inte trång. Men här bor fler människor än i Paris som snittar på 25 000 per kvadratkilometer.

I de höga sekelskifteshusen bor många barnfamiljer trångt i små lägenheter.

Kartan över Stockholms innerstad är full av tätbefolkade punkter: Skrapan, Mariatorget, Odenplan.

Stadsbyggnadsforskaren Alexander Ståhle, som tagit fram kartan speciellt för DN, guidar oss i trängselkvarteren. Han bor på Söder och gillar täthet.

– Folk vill inte bo trångt men de vill ha effekterna av tätheten. Det finns ett nittioprocentigt samband mellan befolkningstäthet och antalet butiker, restauranger och kulturutbud, säger Alexander Ståhle.

Han är väl inläst på forskning med positiva täthetseffekter. Som att det ger färre bilar, fler parker, fler företag, mer mångfald, fler kompetenta människor. Han hävdar att städer som växer oerhört snabbt visar störst tolerans. Och att kreativa människor söker sig till urbana kulturer.

– Det finns alldeles för många starka ekonomiska, sociala och miljömässiga argument för att bygga tätt. Om vi gör det bra. Inte som i Shanghai med höghus i motorvägsspagetti. De gräver sin egen grav. Det finns bra och dålig täthet.

Vi går in på gården till ett dåligt exempel. Nya huskomplexet bakom Skrapan delar gård med galleriaentrén. Här blåser kuling, en oönskad skyskrapseffekt som gör att mångmiljonbostadsrättsägarna stretar i blåsten. Parkeringar dominerar asfaltgården som har blomkrukor i stället för träd och gräs.

– Det här är inte bra! Vem vill äta frukost här, när folk går förbi för att shoppa? Här är för trångt, huset i mitten borde rivas. Om husen förskjutits en aning och man förlängt Rosenlundsparken med ett grönt stråk utanför hade de fått både gård och park. Så lite hade behövts.

Att Södermalm ändå är attraktivt att bo på handlar om mixen av arbetsplatser och bostäder. Det hållbara är ungefär femtio–femtio.

I city är mixen nittiosju–tre. Sergels torg har stans absolut högsta folktäthet räknat i både arbetande och boende. Lika tätt som på Manhattan. Cirka 70. 000 personer rör sig på varje kvadratkilometer, men bara 2 .000 bor där.

– City är väldigt tättbebyggt och intensivt. Du möter en hel svensk småstad på fem hundra meters radie. Arbetsplatser borde egentligen ut från city om staden ska leva. City behöver boende, Midsommarkransen behöver arbetsplatser. Ett jätteproblem som politikerna borde ta tag i, säger han.

Klarar Stockholm en miljon invånare?

– Absolut. Det finns hur mycket plats som helst. Man kan fördubbla tätheten i många förorter, som Årsta, Johanneshov och västra Kungsholmen och bibehålla grönytorna. En stad som växer ska man aldrig bygga glesare än vad den redan är. Att bygga radhus i Årsta är lika dumt som att bygga höghus i Märsta. Det behöver inte vara katastrof för Stockholm att bygga jättetätt. Samhällsekonomiskt är det rimligt att bygga höga hus vid Sveriges mest tillgängliga punkt, Centralstationen.

Finns det ingen gräns?

– När vi får slitna parker som vi måste spärra av för att de ska orka med, som Vasaparken, Nytorget och Mariatorget. Eller när våningsytan blir fem gånger så stor som markytan, som i Hagastaden och ger mörka lägenheter och oanvändbara gårdar. Men trafikträngseln är den största utmaningen, bilarna måste ut ur gaturummet.

Alexander Ståhle är inte oroad för att befolkningsexplosionen ska få folk att fly Stockholm.

– Vad är man rädd för, mer kultur? Det blir mer storstad. Kanske mer brott och tuffare, men är det verkligen ett reellt hot? Det är sunt att vara kritisk mot täthet, men man bör vara öppen för att det kan bli bra, säger Alexander Ståhle.