Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Lisa blev våldtagen av sin pojkvän

Det började med att Lisa ville tatuera över ärret hon fick efter att pojkvännen skurit henne. Det blev den klassiska kvinnosymbolen som nu har åtföljts av flera feministiska tatueringar över hela armen.
Det började med att Lisa ville tatuera över ärret hon fick efter att pojkvännen skurit henne. Det blev den klassiska kvinnosymbolen som nu har åtföljts av flera feministiska tatueringar över hela armen. Foto: Anette Nantell

Lisas pojkvän våldtog, misshandlade och skar henne. Men först efter polisanmälan kunde hon ta in att hennes pojkvän var en våldtäktsman.

– Nu har jag tatuerat kvinnosymbolen över ärret där han skar mig. Det har vuxit till en hel kvinnokampsarm, säger Lisa, 20 år.

Det har gått nära två år sedan hon gick in på Klara polisstation för att anmäla sin pojkvän för misshandel och olaga hot.

– Jag gick till polisen för att anmäla det fysiska våldet, när de började ställa frågor om det sexuella våldet hade jag inte ens tänkt på det. Det var väl något jag fick ställa upp på, typ sex. Jag blir så arg. Varför trodde jag inte att min pojkvän kunde vara en våldtäktsman, säger Lisa.

Hon träffade killen på en av Stockholms coolaste nattklubbar på Stureplan för knappt två år sedan.

– Jag tänkte att det var ett engångsligg, men så hörde han av sig efteråt, fast han var 13 år äldre än jag. Han var charmig, smart och kul. Jag blev förälskad och flyttade i princip in hos honom, säger Lisa.

Mannen satte snabbt upp regler för hur hon skulle vara och göra. Hon fick inte ha uppsatt hår eller mysbyxor och skulle klä sig feminint. Hon fick inte prata med killkompisar eller gå ut utan lov, han sade att han var orolig för henne. I dag förstår hon inte hur hon kunde låta honom ta sådan kontroll över henne.

– Jag märkte snabbt att han blev arg om jag sade emot. Han gillade inte när jag ifrågasatte, jag skulle lyssna och lära, han ville inte att vi skulle ha en dialog. Det var skrämmande att jag var så mottaglig för honom. Han fick mig att bli en helt annan person på så kort tid. Jag är ganska tuff och har väldigt mycket skinn på näsan.

Våldet kom bara smygande.

– Det var ett strypgrepp eller en örfil om jag inte gått ut med soporna eller sade emot. Efteråt skrattade han och sade, jag skojade bara, varför ser du så rädd ut? Våldet eskalerade. Om jag inte ville ha sex så våldtog han mig.

En natt skar han henne med en brödkniv. De åkte till Karolinska för att få det muskeldjupa såret sytt. I taxin viskade han i hennes öra: Om du säger något om vad som hänt så är du död.

Så hon hittade på en historia om hur hon ramlat över kniven. Osannolik men ändå tillräcklig för att vårdpersonalen mitt i natten inte skulle ställa mer frågor. På sjukhuset vek han inte från hennes sida och skämtade med personalen. Han tog till och med kort på den skadade armen och sade: ” det kan vara roligt för dig att se i morgon”.

Någon vecka senare utsatte han henne för ännu ett grovt övergrepp. Dagen efter berättade hon för sin chef vad som hänt och de ringde polisen. Han häktades några timmar efter anmälan, misstänkt för våldtäkt, misshandel och olaga hot.

– Jag ville inte anmäla först för jag visste att han skulle bli arg. Jag fick jättemycket skuldkänslor för att jag skulle sätta honom i skiten. Folk undrar varför jag inte anmälde första gången det hände. För att han var min pojkvän, hur ska jag kunna anmäla någon jag gillar? Det blir så motstridiga känslor, som ett tredje världskrig i ens huvud. Jag vet logiskt sett att det här inte är okej, men jag gillar ju den här personen och vill inte skada honom.

Först två veckor senare gjordes en rättsmedicinsk undersökning på akutmottagningen för våldtagna kvinnor. Hon hade blåmärken men de flesta såren var läkta. En jättemiss som troligen bidrog till att mannen inte dömdes för våldtäkt, utan bara misshandel och olaga hot i tingsrätten i våras.

– Ord stod mot ord och skadorna var ju läkta. Han fick åtta månaders fängelse. Åklagaren yrkade på 1,5 år, men han dömdes ju i alla fall. Så länge han får ett straff är jag nöjd. Främsta skälet till att jag polisanmälde var att han inte skulle få göra så här mot någon annan tjej.

Han fick kontaktförbud men åklagaren ville inte förlänga det för att hotbilden inte är så stark längre.

– Logiskt sett förstår jag det av integritetsskäl, men min känslomässiga hjärna förstår inte alls. Ur ett brottsofferperspektiv är det sjukt att man skyddar hans integritet men inte gör något för att ge oss trygghet.

I maj väntar hovrätten då målet överklagats av båda parter.

– Den förra rättegången var nästan värre än övergreppen. Jag fick kränkande och intima frågor som rev upp alla sår igen.

Hon beskriver de senaste två åren som att livet tagit paus. Efter händelserna drabbades hon av posttraumatisk stress, gick in i en depression, fick medicin och gruppterapi på akutmottagningen för våldtagna kvinnor. Hon skulle aldrig åka till Stureplan och känner obehag inför brödknivar.

Nu läser hon in gymnasiet som hon aldrig slutförde under kaostiden och jobbar extra som lärarvikarie. Hon har varit med och grundat en förening tillsammans med en annan ung kvinna som våldtagits för att visa och sprida kunskap om att det finns många slags våldtäkter, inte bara överfallsvåldtäkten som många ser som den enda ”riktiga”. Engagemanget har blivit en viktig del i hennes egen terapi.

– Jag vill inte att man ska se mig som ett ledset litet offer, för det är jag inte. Efter rättegången kan jag gå vidare. Då har jag gjort allt i min makt för att stå upp för mig själv. Då ska jag fokusera på mig själv och mitt liv, säger Lisa.

Fotnot: DN har valt att anonymisera Lisa, som egentligen heter något annat.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.