London är en världsstad. Hit har minoriteter flyttat i sekler, ofta undan misär eller förföljelser i sina hemländer.
Det märks också i gatumiljön. Man kan höra en Sikh iförd sin typiska turban, tala cockney, den breda Londondialekten.
Eller en kostymklädd herre som med slavisk brytning stapplande frågar efter en tunnelbanestation.
Allt det här präglar staden - som inte får förväxlas med andra delar av landet, där segregationen lär vara tuffare.
London har dock, som alla städer, sina ”fina” områden - och sina fattiga slitna stadsdelar. Som en mycket grov tumregel kan man säga att ju längre österut och sydost man kommer, desto fattigare områden.
Men det är en sanning modifikation. Tower Hamlets till exempel ligger precis öster m finanskvarteren. Trots närheten till city har området den största koncentrationen av invandrare från Bangladesh, e grupp som knappast är kända för sina höga inkomster.
Eftersom integreringen av invandrare fungerar bättre i London än troligen någon annan stad i Europa är det svårt att - vid sidan av stadskärnan där bostadspriserna är svindlande - peka ut en särskild kommun som ”fattig” och en annan som rik. Det finns fickor av både fattigdom och välstånd i de flesta av kommunerna.
Men en intressant undersökning för några år sedan som gjordes av universitetet i East London visade att segregationen i London är mer kopplad till religion än till någon annan faktor. Enligt undersökningen bor endast 3 procent av Londons befolkning i oråden som kan ses som segregerade på grund av ras - men hela 25 procent bor i områden som är enklaver för en viss religion.
Just muslimer är också den religiösa grupp som har svårast att bryta sig loss från fattiga och slitna områden, visar samma undersökning. De tenderar att bo i områden som Tower Hamlets och grankommunen Newham.