Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Louises skrik var inte nog för åtal

En livrädd tonårstjej. Ett hot. En omfattande polisutredning. Men inget åtal. Däremot ett krav på att komma och vittna mot en av de killar som utnyttjat henne eftersom han misstänktes för att ha gjort exakt samma sak mot en annan tjej. ”Vem ska våga berätta hur det är? Det är så skamfyllt. För alla inblandade”, säger Louises mamma.

I flera månader bar Louise på den mörkaste av hemligheter. Hon utnyttjades sexuellt – av en några år äldre kille som hon från början tyckte om. Någonstans hoppades hon att det kanske kunde bli någonting mellan dem.

Han insåg sitt överläge och bjöd in flera kompisar till sina möten med Louise. Redan första gången åkte en mobilkamera fram. Det spelades in en film.

Och det såg de fyra killarna till att Louise fick veta.

– Jag ville bara dö. Jag var så fruktansvärt rädd för att filmen skulle hamna på internet. Och skuldkänslorna höll på att äta upp mig. Jag blev så lurad …

Louise har precis fyllt 18. När vi ses har det gått ett år sedan allt kom fram. Hon har kommit en bit på väg tillbaka mot sitt ”gamla jag”. Hon vill inte längre begå självmord, det går bra i skolan. Sakta men säkert och mycket tack vare många samtal med en socionom på Stödcentrum för unga brottsoffer har hon börjat bygga på det självförtroende som helt rasade i samband med att övergreppen pågick.

Eller var det övergrepp? När hon äntligen orkade berätta för polisen om vad hon utsatts för tog man henne på stort allvar. Men trots en omfattande utredning som innefattade ett gripande av fyra män i 20-årsåldern så ledde ”fallet Louise” aldrig till åtal.

Kammaråklagare Mikael Carlsson bedömde att det inte fanns förutsättningar att få de misstänkta gärningsmännen dömda. De förnekade, några hävdade frivillighet från Louise sida. En av dem nekade helt till att ens ha deltagit.

– Jag vet att polisen gjorde vad den kunde för att få den stödbevisning som skulle ha behövts för en fällande dom. Det handlade aldrig om att vi misstrodde målsägaren, säger Mikael Carlsson.

Louise målsägarbiträde begärde överprövning av hans beslut, men det avslogs.

Men det fanns ju filmer?

– Ja, det fanns filmer. Men på dem såg man inte riktigt vad som hände. Enligt en promemoria som de utredande poliserna skrev så var de otydliga, det gick inte att se något, man kunde bara ”höra hur hon skrek”. Varken Louise eller hennes anhöriga har orkat se filmerna. Vad för slags skrik det än må ha varit så var det alltså inte tillräckligt för att väcka åtal.

För Louise och hennes anhöriga blev både det som hände och det sätt på vilket rättsväsendet hanterade det som en resa rakt ner i bottenlös förtvivlan och ilska.

För om åklagaren inte väckte åtal – då var det väl okej, det som hände Louise?

När vi ses ligger högen av korrespondens med rättssamhället framför henne och hennes mamma. De formellt formulerade breven från både åklagarmyndigheten och hennes målsägarbiträde är kortfattade men ändå svåra för dem att förstå.

– Det kom som en chock. De utredande polisernas engagemang var stort, men sedan var det slut på medkänslan. Som anhörig hamnade man helt i ingenmansland, det fanns ingen hjälp, inget stöd att få, konstaterar Pernilla, mamma till Louise.

Och för Louise blev det också ett slag:

– De kändes som att jag blev ett offer en gång till. Från att ha blivit trodd på blev jag till ingenting. Känslan av att vara värdelös bara växte, och det enda mina tankar snurrade kring var det där fruktansvärda filmerna, jag ville bara förstöra dem, igen och igen ...

Allt började med att Louise blev uppvaktad av en av de något äldre killarna. De hade träffats genom bekanta och ja, det fanns någonting kittlande med honom.

Men det gick snabbt illa. Louise vill hävda att hon sa nej, nej, nej när han tyckte att tre av hans kompisar kunde vara med och ”ha lite kul”. Hon hade väldigt liten sexuell erfarenhet och hon kände sig mest av allt dum och osäker.

Så blev det som det blev. Med en naiv förhoppning om att den lite äldre killen som hon trots allt gillade skulle tycka att hon dög hamnade hon i ett läge som hon aldrig ens hade föreställt sig att hon skulle kunna hamna i.

– Jag förstår att det låter konstigt, jag är ju en helt vanlig tjej, jag har en bra familj, det går bra i skolan. Jag borde förstås inte hamnat där. Men jag blev så grundlurad, säger Louise.

Hotet om att filmerna skulle spridas bröt ner henne, tjatet om att ställa upp igen tärde. Till saken hör också att familjen hade drabbats av en stor förlust då en anhörig hastigt gått bort, så hennes mamma var mitt inne i ett sorgearbete.

– Jag visste hur svårt min mamma hade det, jag orkade inte belasta henne med mer. Jag förstår att hon inte såg hur jag mådde sämre och sämre samtidigt som mina skuldkänslor växte.

Till slut hände dock en sak som gjorde att alla fasader sprack. Louise blev av med en större summa pengar som hon hade sparat ihop. Hon hade förvarat dem på sitt rum, väldigt få visste var. En av dem var den kille hon varit lite förtjust i.

Det var hon tvungen att berätta för sin mamma. De åkte tillsammans till polisen. När de kom fram bad Louise att få prata med polisen själv, utan mamma.

– Jag förstod inte riktigt varför, men jag accepterade förstås, säger mamma Pernilla.

Det tog en bra stund innan Louise och polismannen kom tillbaka. Då hade Louise, under stor vånda, berättat allt för polisen.

– Det går inte att med ord beskriva den chock jag fick. Det här händer inte oss, det här händer inte oss... Det var det enda jag kunde tänka, säger Pernilla.

Även för mamma Pernilla tornade skuldberget upp sig. Varför hade hon inte sett något? Varför hade hon inte förstått? Visst hade hon anat att det var någonting, men hon hade antagit att det hade med familjens övriga situation att göra och själv var hon långt ifrån mottaglig.

För mamma Pernilla ändrades fokus helt. Hon la sin sorg åt sidan, la ner massor av tid på att försöka förstå vad som hänt. När hon till slut upplevde att hon inte kunde förvänta sig någon hjälp någonstans kändes det som hon tog lagen i egna händer. Hon kollade upp de misstänkta killarna via internet, fick en bild av deras livsstil och försökte få åklagare och målsägarbiträde att agera snabbare.

Efter att åklagaren i ärendet bytts ut några gånger kom så beskedet att det inte skulle väckas något åtal. En kort tid därefter ombads Louise infinna sig för att vittna mot en av de killar som varit med och utnyttjat henne.

Han misstänktes nämligen ha gjort samma sak mot en flicka som inte fyllt 15 år än. Flickan fanns i Louise bekantskapskrets och hon hade börjat umgås med samma killar på liknande sätt som Louise hade gjort.

– Jag visste om det. Det sjuka var att jag inte orkade berätta för henne vad de utsatte mig för, jag skämdes så. Men jag försökte varna henne, säger Louise.

– Där och då kändes det som om rättsväsendet inte har någon koppling till verkligheten, till vad vi som drabbas faktiskt går igenom.

Louise pappa ringde domstolen och förklarade varför hans då deprimerade dotter inte kunde utsättas för att vittna i mot en kille som precis klarat sig undan med allt han gjort mot henne i ett annat mål. Hon slapp.

Det fallet slutade ändå med att tingsrätten ogillade åtalet – rätten ansåg inte att det gick att bevisa att killen borde insett att hon var under 15, hon verkade ju så ”mogen för sin ålder”.

Louise ryser när hon tänker på det, att hon inte är ensam om att ha drabbats är knappast någon tröst. Även om hon är på väg tillbaka så känns det fortfarande om att hon står naken på Sergels torg. Hur kunde hon vara så dum?

Mamma Pernilla är fortfarande arg och ledsen:

– Jag tror precis som de utredande poliserna. Att vi måste börja prata om det, att vuxenvärlden måste orka se vad som faktiskt händer.

Fotnot: Louise och Pernilla är fingerade namn.

Kampanj efter friande dom i sexmål

Fatta.nu är en kampanj som drog i gång i våras efter den friande domen mot tre unga män i Umeå som hade använt sig av en glasflaska när de våldförde sig på en tonårstjej.
Fatta.nu vill att människor ska börja reflektera över övergrepp och fatta (!) att sex handlar om samtycke.
Kampanjen vill fokusera på förebyggande och lösningsfokuserat arbete när det gäller ungas sexualitet. De anser att unga har rätt till en normkritisk sexualkunskap. Därför måste kompetensen höjas på till exempel lärarutbildningen och inom rättsväsendet.
Se den video som de svenska artisterna Cleo, Syster Sol, Kristin Amparo och Nastehos gjort åt kampanjen. Videon är baserad på 150 berättelser om sexuella övergrepp.