Det har tagit lång tid att få till det, men nu är det på riktigt. Två av spangrupperna på länskriminalens ungdomssektion har numera sällskap av Pia Bodén, socialsekreterare vid Stockholm stads ungdomsjour på Maria Ungdom.

Deras gemensamma fokus har alltid varit ungdomar mellan 15 och 25 år som riskerar att hamna i ett narkotikamissbruk, men det är alltså inte förrän nu som de jobbar mot det målet tillsammans.

- För mig handlar det om att bedriva ett socialt arbete i polisens fotspår. Att finnas med redan från början och att skaffa ett underlag för att lokal socialtjänst ska kunna inleda en utredning så snart som möjligt är min uppgift, säger Pia Bodén.

- Och för oss är det ett stort stöd och en enorm avlastning. Vi hamnar i många situationer där vi verkligen behöver socialtjänsten. Nu finns den äntligen vid sidan om oss, konstaterar Tommy Harderud, gruppchef för en av spangrupperna som Pia Bodén jobbar med.

Kortfattat handlar det om att brygga över det glapp i tid som traditionellt ofta uppstår mellan polisens och socialtjänstens insatser. Polisen ingriper mot en narkotikapåverkad 15-åring en fredagsnatt - ett par tre dagar senare hamnar anmälan hos socialtjänsten där 15-åringen är skriven.

I bästa fall hamnar anmälan högt upp i någon pappershög och det dröjer inte alltför många veckor innan det inleds en social utredning. I sämsta fall tar det flera månader innan socialtjänsten har möjlighet att träffa den unge och hans/hennes föräldrar.

Men i de fall Pia är med från början ser det annorlunda ut:

- Jag tar direktkontakt med berörd socialtjänst i de fall det behövs. Mitt fokus är den unges sociala behov, miljön han eller hon vistats i, och jag kan lämna över mer relevant information till socialjour och handläggare än vad polisen har tid eller möjlighet att göra. Med min bedömning i inledningsskedet minskar risken att det tar för lång tid eller att ärendet trillar mellan några stolar.

I den akuta situationen handlar det dock främst om krisstöd och mobilisering av de resurser som redan finns runt den unge i form av familj och andra nätverk. Länskriminalens spanare gör ofta husrannsakningar i samband med brottsmisstankar och ibland knackar de helt enkelt på hemma hos familjer där polisen vet att det finns unga personer som befinner sig i riskzonen för ett missbruk.

I båda fallen kan reaktionerna hos både den unge och föräldrarna bli starka. Att utsättas för ett polisingripande kan upplevas som mycket uppslitande.

- Att jag är med upplevs ofta som en trygghet. Jag försöker visa på möjligheterna att få hjälp, och kan stötta och finnas med vid eventuella förhör, säger Pia Bodén.

Sedan starten i september har Pia Bodén initierat ett 50-tal utredningar i länets olika kommuner och stadsdelar. Hon fungerar endast som en länk och fattar inga egna beslut. Hittills har "överlämningarna" fungerat bra, Pia talar socialtjänstens språk och det gör det lättare samtidigt som det avlastar polisen.

Av dem hon kommit i kontakt med finns det både ungdomar som sedan länge har haft kontakt med socialen, men också ungdomar med problem som ingen känt till.

- Vi träffar framför allt på många yngre flickor som behöver stöd för att bryta ett destruktivt beteende. När jag är med är chansen att de också får någon form av kontakt med soc eller andra stödinsatser mycket större än om bara polisen är på plats.

Nu hoppas både Manne Jönsson, chef på länskrims ungdomssektion, och Göran Hägglund, enhetschef på Maria Ungdom, att arbetssättet får möjlighet att sprida sig. Polis och socialtjänst får inte blanda ihop sina roller, men när de så här konkret kompletterar varandra är inte minst de mänskliga vinsterna stora.

- Egentligen borde det vara lag på att vi måste samarbeta, i dag bygger mycket av det som är bra på att det finns eldsjälar, inte på befintliga strukturer. Det är knepigt. För vi ser ju att det här, det ger resultat, säger Manne Jönsson.