– Många tycker inte heller att de är sjuka eftersom de är normalviktiga, men det finns väldigt många olika sorters ätstörningar, säger Louise Högdahl.
Till exempel kan man ha problem med hetsätning eller att man regelbundet kräks. Då behöver sjukdomen inte nödvändigtvis märkas på vikten, trots att man kan vara mycket sjuk. Och det kan vara svårt för familj och vänner att inse att man är sjuk.
– Vi vet också att många drar sig för att söka vård eftersom de skäms över sina symtom och behåller ätstörningen som en hemlighet, ibland under många år, säger hon.
Louise Högdahl arbetar som enhetschef för Kunskapscentrum för ätstörningar, Käts. De forskar, utbildar och sprider kunskap om sjukdomarna så att vården ska bli bättre.
Hon och hennes kollegor är kritiska till hur framför allt diagnostiseringen av anorexia görs. De flesta med ätstörningar diagnostiseras med ”Ätstörning utan närmare specifikation (UNS), en slags övrigt-diagnos.
Enkelt uttryckt ska man uppfylla fyra kriterier för att få diagnosen anorexi: undervikt, kroppsfixering, att man svälter sig och att menstruationen varit borta i minst tre månader. Frågan är om man ska kräva menstruationsbortfall för att få diagnosen.
– Bara en bråkdel av dem som har anorexi får diagnosen. Det är oerhört individuellt hur menstruationscykeln påverkas vid svält. Skulle man ta bort det kriteriet skulle fler få diagnosen anorexia nervosa, säger Louise Högdahl.
Att få en UNS-diagnos kan i värsta fall göra att både omgivningen och den som är sjuk inte tar sjukdomen på allvar. En ny manual för hur diagnostisering ska göras tas i bruk om ett par år. Det är förbättringar på gång vad gäller ätstörningsdiagnostiken.
Många studier och rapporter vittnar om att framför allt unga kvinnors mentala hälsa blir allt sämre.
– Unga kvinnor upplever en allt större press och stress och känner att de inte duger. De som lider av en ätstörning får ofta ångest när de äter. Ibland kan mat istället tillfälligt lindra ångest. Maten blir en emotionsreglerare, säger hon.
Antalet diagnostiserade fall är ganska konstant över tid, åtminstone när det gäller anorexia. Bulimi verkar däremot öka något, men någon tydlig förklaring till varför finns ännu inte.
Inte heller finns det någon entydig förklaring till varför unga kvinnor drabbas i högre utsträckning än unga män. Man räknar med att tio procent av de drabbade är män, men man vet att mörkertalet är mycket stort för endast en procent av dem som får vård är män.
Störst risk att drabbas av någon form av ätstörning har man om man är i åldern 13-30 år. Vem som helst kan drabbas, men enligt Louise Högdahl finns ett antal riskfaktorer: samhällsideal, genetik, att som barn bli mobbat på grund av övervikt till exempel.
Och det är självklart viktigt att söka vård om man drabbas för hjälp finns trots allt att få.