Många tog farväl av Romario

I busslaster kom de sörjande männen till begravningsplatsen för att hedra den unge man som av okända skäl miste livet i en händelse som ingen hittills har kunnat förklara eller förstå.

- Visst går det rykten om vad som kan ha hänt, men vi vill att polisen ska göra sitt jobb ostört utan att behöva höra våra spekulationer, säger Arian Albazi, som studerar på KTH.

Arian Albazi var klasskamrat med Romario på högstadiet. Han minns honom som en "otroligt varm och go person".

- Han hade alltid ett leende på läpparna och var alltid redo att hjälpa andra. Det som har hänt är obegripligt så brutalt.

Han tycker att det är märkligt att medierna inte har uppmärksammat brutaliteten mot Romario på samma sätt som den gången då Riccardo Campogiani i oktober 2007 misshandlades till döds efter en fest på Kungsholmen.

- Då var det stora rubriker. Varför? Är inte ungas liv lika mycket värda, oavsett var de bor? Varje gång någon ung människa mister livet på det här sättet borde medierna skriva stort och mycket så att politikerna begriper att man inte kan spara på barn och ungdomsverksamhet i absurdum.

Barndomsvännen Paolo Noscimento, förskollärare, minns Romario som "en bra vän till oss alla, som vi alltid kommer att sakna".

- Jag förstår inte, hur kunde det ske? När vi var små fanns inte detta våld. Visst pucklade vi på varandra, men detta, mord, nej. Politikerna måste förstå att skolan behöver mer resurser. Och framför allt sådana lärare som vi hade, som vågade ta i med hårdhandskarna - som lärde oss disciplin, som var engagerade och orädda, säger han och kramar om sin före detta högstadiefröken Agneta Tsitsibis.

Agneta Tsitsibis ler med tårfyllda ögon.

- De var speciella, de här grabbarna. Vi var så nära och är fortfarande, trots att flera år har gått. Och Romario, denna godmodiga och alltid glada kille

Paolo Noscimento lägger tröstande armen om henne. Bredvid står kollegan Ewa Wasterson.

- Jag har inga ord, det är bara så sorgligt.

Ove Eriksson, klubbansvarig, träffade Romario som åttaåring. Han bara skakar på huvudet.

- Otroligt. Smågrabbar ska bara visa sig modiga mot de äldre och så går det över styr. Det känns tomt nu, men vi planerar en minnesturnering i Ärvingehallen.

En bra bit bort står två unga kvinnor, Karolina Marcyzak och Agnieszka Jabbari, med var sin blomma i handen. Någon hade sagt att de inte fick närvara vid själva begravningsceremonin.

- Vi träffade honom när han var på praktik hos oss på öppna förskolan. Sedan fortsatte vi att umgås. Att han inte finns längre är ofattbart. Vi är här för att vi vill lägga en blomma på hans grav, säger de.

Att DN är på plats stör inte de sörjande. Enligt islams lära finns ett liv efter döden. Döden innebär en tillfällig skilsmässa från jordelivet. Man tar det med ro och behärskning, så också denna måndagsförmiddag. När vänner och släktingar från andra delar av landet far i väg i den hyrda bussen, står Husbyvännerna och spelarna i laget Atletico Husby kvar. Sörjande. Frågande.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut